Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 2

Ett faderoch moderlöst, öfvergifvet, hjelpbehöfvande barn, som lefver af sin väns nåd, och darrande och ödmjukt smyger sig under hans skyddande hand! Det hvad Jag är; hvarföre skolen j då kalla mig prinsessa ? Hl Emedan ni verkligen är det, ropade Orlow, emedan jag är kommen att tillföra er en lysande framtid och göra er till herrskariona öfver ett stort, mäktigt rike. : Hon såg på honom med ett svärmiskt leende, Ni talar liksom Paulo ofta talade till mig,, sade hon. Han svor äfven att han en gång ville sätta en kejsarkrona på mitt hufvud och att jag skulle blifva ganska hög och mäktig. Jag förstod honom lika så litet som jag för-. står er. Ett fint hånleende öfverflög för ett ögonblick Orlows drag. Catharina hade alltså gissat ganska rätt, tänkte han, och hennes stora snille hade riktigt uppfattat Rasozinskv, Det handlade då verkligen om en kejsargrona och Natal.a skulle blifva den nya czarinnan. Högt sade han: Ni skall snart förstå mig, prinsessa, emedan ni säkert vet om hvilken krona Paulo talade ? Dot vet jag io. ken, svarade hon, och åstundar heller icke; att veta det. Det var troligen ett skämt, ht;armed han sökte att trösta mig då jag klagr .de öfver att jag var ett fattigt faderoch moderlöst barn, som ej en gång kände siv moders namn., Å Känv sr ni det icke? frågade Orlow fö.undrad , toa skakade sorgset sitt hufvud. ; Van har aldrig velat säga mig det,, sade hon:; ,men här i mitt hjerta lefver hennes bild, och den skall jag åtminstone aldrig för10 ra eller glömma.n . Forts, följer.