Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 2

Ni förblir en hjelte, äfven utan vapenx, sade hon leende; det ligger i edra ögon. Jag skulle tillsluta mina ögom, sade han, men då såge jag icke er, prinsessa, och jag har likväl redan så länge längtat efter eder anblick. Hvarföre kom ni icke förr? frågade hon obesväradt. nJa, verkligen, hvarföre kom ni icke förr? O, om ni visste huru länge jag väntat erI Och med barnslig oskuld började hon berätta huru mycket hon tänkt och drömt om honom, huru ofta hon högt talat med honom och tyckt sig förnimma hans svar, hvilka hon åter ville besvara. Grefve Orlow åbörde henne med förtjusning. Sådan hade han icke väntat sig henne, så barnsligt glad, så oskyldigt tjusande, och dervid likväl så jungfruligt blyg, så full af naturlig värdighet, Hon var ett barn och tillika en kärleksglödande qvinna, oskyldig som en engel och dock full af ett ljuft, omedvetet koketteri. Hon uppväckte lidelser och be är, i det tillika hennes -jungfruliga värdighet trängde dem tillbaka inom vördnadens gränser. Helt annorlunda var hon än Orlow väntat sig henne, kanske mindre skön, mindre bländande, men oändligt mer älskvärd och intagande. Hon förtrollade honom med sitt leende och nästan rörde honom med sin rena blick. Tala vidare, vidare,, sade han då hon tystnade; det är så underskönt att höra er, min prinsessa I Hvarföre kallar ni mig så? frågade hon med lätt rynkning på pannan. Det är ett så fremmande, kallt ord. Det tillhör mig alldeles icke och först sedan några månader kal-. lar man mig så. Utaf en vis, öm skonsambet förteg Paulo länge för mig att jag varen prinsessa, och det var rätt gjordt 2 honom.