Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 1

känna den obekante upphofsmannen till allt detta. Hon var för aldeleg ensam och hade alltför mycken tid att berusa sig. af fantasiens bilder. Hon var omsluten af en förtrollning; hon lefde liksom i en sagoverld. Och hon längtade att blifva frigjord från detta sagolif, att blifva återförd till verklighet och sanning. Då denna längtan stundom mäktigare än vanligt grep hennes själ, då kallade hon Ribas till sig och bad honom berätta om den okände mannen, hans grefve. Ribas lydde. Han berättade henne om grefvens hjeltedater i slagtningarne, om de under af tapperhet som han utfört, och den unga flickan åhörde honom bäfvande och rysande. Hon kände fruktan för den man, som utgjutit strömmar af blod, och som af sina fienders döende läppar blifvit prisad såsom den störste hjelte. Och Joseph Ribas log då han såg henne blekna och darra, och han talade då om grefvens ädelmod och menniskokärlek och om hans ridderliga dygd; hvarvid han berättade huru hans herre på ett ställe med fara för sitt lif räddat en ung förföljd flicka, och på ett ännat ställe förbarmat sig öfver en hjelplös gubbe, hvilken han ensam skyddat emot en skara blodtörstiga fiender. Äfven talade han om den smärta hans herre erfarit genom den otacksamhet och falskhet han fått röna. i Natalias ögon fylldes härvid af tårar, och med förebrående blick tycktes hon fråga himlen, huru han kunde tillåta att den ädle hjeltens dygd blef så hårdt pröfvad, så illa lönäd. Så är det,, sade ofta Ribas, han sprider sällhet öfverallt, men sjelf bar han, ingen. Hvarhelst han visar sig gör han lyckliga menniskor; blott han sjelf förblir dyster och allvarsam. Menniskorna hafva beröfvat honom