Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 1

betäckte golfven; fönster och väggar voro behängda med guldstickadt sammet, och rummen öfverfylldesmed beqväma divaner och: länstolar, öfverdragna med de dyrbaraste tyger. Vaser, prydda med kostbara ädelstenar, herrliga bronsstatyer, sköna taflor och deremellan de mest utsökta och dyrbara kuriosa — kortligen, der fanns allt hvad lyx och rikedom förmådde erbjuda. Förvånad och med barnslig förtjusning flög Natalia genom rummen, som hon i deras underbara prakt knappt kunde igenkänna; och stående framför alla dessa skatter vågade hon knappast vidröra dem. Den der grefven måste antingen vara en trollkarl eller en nabobp, sade Mariana efter-. sinnande; det fordras ju millioner för att få allt så här. Natalia frågade icke om han var trollkarl eller nabob; hon tänkte blott på att få se och tacka honom, ingenting vidare. Kommer han nu? frågade hon den alltid slafviskt undergifne Ribas; vxkommer han nu, då hans hus är smyckadt till hang emottagande? . Det är smyckadt blott för er skull, min prinsessa, svarade han. Grefven, min herre, vill att ni skall bo på ett sätt som öfverensstämmer med er värdighet. Men hvartill tjenade denna lyx, hvad frågade hon efter dessa skatter, hvilkas värde hon ej förstod och som voro henne likgiltiga? Hon, som icke hade något begrepp om rikedom eller penningar; hon, som icke visste att döt i verlden fanns elände och hunger; hon, som hade vuxit upp i ett från verl-den afsöndrat Eden, öfver Kvilket de olycksbringande andarne ur Pandoras ask äntiu icke Utöfvat något välde. Men det nya som omgaf henne bidrog att väcka och underhålla en obestämd längtan att få skåda, att lära