Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 1

TRETTIONDEFJERDE KAPITLET. VÅNTAN, Från den dag Natalia blifvit så oförmodadt utdrifven ur sin fristad och lika oförmodadt dit återförd, ifrån den dagen börjäde för henne ett nytt, ett underbart lif. Liksom i en dröm, kände hon sig omsluten af en mäktig förtrollning; det var ett fantastiskt, öfvernaturligt lif, der hon omsväfvades af någon osynlig genius, som gjorde alla hennes tankar och önskningar till verklighet. Och Joseph Ribas var den osynlige andens alltid glade och tjenstfärdige tomtgubbe. Min herre är icke nöjd med er villas blygsamma inredning, sade han första dagen till Natalia. Han ber er tillåta honom att smycka edra rum med den prakt som anstår er rang och tillkommande storhet., Och hvari skall min tillkommande storhet bestå? frågade Natalia nyfiken. I sinom tid skall det blifva förkunnadt, sade Ribas hemlighetsfullt: Hvem skall säga mig det? Han, grefven.n Jag får alltså se honom? utropade hon glad. Känske. Men vill ni nu först tillåta mig att ställa edra rum i ordning ? Villan tillhör er herre, sade Natalia; han har, såsom dess egare, att befalla. Förnöjd ilade Ribas bort för att skaffa sig mer än femtio arbetare, hvilka efter några timmar började försköningsverket. Ända dittills hade villan varit inredd med prydlighet och olegans, ingenting hade saknats för beqvämlighet och trefnad. Men det var blott en förnäm enskild mans fashionabla böning. Nu, liksom genom ett trollslag, förvandlades villan inom några dagar i en sultans lysande palats. Dyrbara turkiska mattor