Aftonbladet – 1 februari 1855, sida 2

kallat en ny egenskap i hennes väsende, smärtan hade anslagit en ny sträng i hennes iare, — hon var icke mer det milda, tålmodiga, viljelösa barnet, hon kände inom sig en fast beslutsamhet, ett djerft, ett nästan trotsigt raod och ett obetvingadt lugn. Arbeta! Ni vill arbeta, prinsessa, jemrade Mariana, Jag skall lära mig det,, svarade Natalia, och närmade sig med ännu hastigare steg till trädgårdens utgång. Porten, hvilken förde ut till gatan, sted på vid gafvel, soldater i rysk uniform voro uppställda framför den, för att med sina gevär hålla tillbaka de nyfikna romarne, hvilka sammanskockade sig i stora hopar, förtjuste, att än en gång få skåda in i den så länge tillslutna lustgården. Natalia hörde emellertid icke de utrop af beundran hennes uppträdande framkallade bland mängden; hon hade blott ett mål, en tanke. Hon ville lemna trädgården, bon ville bort, hon kände ingen saknad öfver sitt förlorade paradis, hon ville blott bort, långt bort, det bekymrade henne icke hvarthän. Men de vid porten uppställda soldaterna vägrade att låta henne passera. Förfärad och förvånad såg sig Natalia omkring. Man må väl åtminstone icke kunna neka mig att lemna mitt hus, sade hon. Bort med edra gevär och sablar, jag vill fram. Och den unga flickan tog djerft ett steg framåt. Men gevären sträcktes emot henne, och hon måste stanna. Då öfverföll henne en bitter känsla af den gränslösa öfvergifvenhet hvari hon befann sig, och tårar störtade ur hennes ögon; hennes stolhet var bruten; hon var åter den unga, darrande flickan, söm med sammanknäppta händer och bäfvande röst anropade dessa råa barbarer om en smula medlidande och förbarmande. De förstodo henne icke, de kände intet deltagande; men folket rördes af den unga sköna flickans tårar. Man skrek, tjöt, man hånade soldaterna och svor att med våld be