Aftonbladet – 1 februari 1855, sida 2

Josef Ribas l!esvarade Stepanos ödmjuka bugning med en stolt nickning. Gå,, sade han, borttag genast alla sigill, och sedan fort bort med er. Men då Stepano med sitt folk ville draga sig tillbaka, vinkade Ribas honom att stanna. Ni har således erkänt detta köpebref? frågade han, och då Stepano bejakade detta fortfor han: Ni kan alltså icke förneka att min herre är den obestridlige egaren till denna villa och kan göra med densamma hvad han behagar ? Jag förnekar det alldeles icke, brummade Stepano. Ribas drog fram ett annat papper ur sin barm och räckte det åt Stepano. Afven detta gåfvobref måste ni erkänna såsom riktigt. Det är likaledes af vår härvarande gesandt undertecknadt och bestyrkt., Stepano läste och sade sedan i förtretad ton: Det är riktigt; men grefven är en närr, som bortgifver en så skön egendom. Och brummande aflägsnade han sig med sitt följe, Natalia hade, smygande sig intill Marianas sida, med stum förundran åskådat hela detta uppträde, och med den oerfarna oskuldens häpnad icke anat någonting som väckte någon misstanka i hennes barnsligt rena själ. Han går alltså verkligen? frågade hon, då Stepano aflägsnade sig. Ja, han går), sade Ribas, och han skall aldrig våga att ånyo störa er. Hädanefier befinner ni er uti er obestridliga egendom. Min herrre har uti ett lagligen bestyrkt gåfvobref till er öfverlåtit denna villa. Och hvem är er herre? frågade Nataliaj; säg mig hans namn, säg hvar jag skall finna honom, på det jag må kunna tacka honom., . Ja, för oss till honom,, sade Mariana gr: tande, på det jag må omfamna hans fött. r och anropa hans fortfarande beskydd för min! arma, hjelplösa prinsessa.n Min herre begär ingen tack, sade Ribas stolt. Han gör det goda för det godas sku 1; och beskyddar oskulden, emedan det är hvarjej adelsmans och riddares pligt. (Forts.)