Aftonbladet – 1 februari 1855, sida 1

lyssna till hans böner om lagerkronan åt den firade improvisatricen, stod också snart icke längre i vägen för hans sällhet. Påfvestolen bestegs af Pius VI, den fordne kardinal Braschi, denne snikne usling, åt hvilken Ganganelli gifvit kardinalshatten på det han skulle kunna göra ett slut på hans oredliga förvaltning af skattmästare-embetet som han förut innehade. Albani hade nu rätt att fordra den betingade lönen för sin medverkan vid det val, som gjort Braschi till Christi ståthållare på jorden. Denna lön var helt enkelt en lagerkrona, men hvilken skulle förskaffa honom den firade Corillas ynnest. Det kostade den girige Pius ingenting att denna gång hålla sitt löfte, och han uppfyllde det äfven, om än icke så snart som Corilla och den förälskade Albani hade önskat det. Först ett par år efter sin tronbestigning och efter den tid som var vittne till de händelser, som det är vår hufvudsakliga uppgift att förtälja, inlöste han sin förbindelse till Albani. Då vi emellertid icke mer träffa Corilla bland de handlande personerna i denna berättelse, så begagna vi tillfället att, innan vi för alltid förlora henne ur sigte, om hennes sednare öden meddela ännu några ord. Det var år 1776 som improvisatricens kröning på Capitolium i Rom försiggick. Hon stod alltså slutligen vid sina önskningars mål, detta mål för hennes mångåriga äregiriga sträfvanden. Genom bestickningar och list, hycklad ömhet och förlorad ära, genom intriger och alla koketteriets konster hade hon slutligen nått detta mål. Men hennes glädje deröfver blef för ingen del oblandad: Kardinaler, kyrkofurstar och nobili jublade henne till mötes, men folket ledsagade henne på vägen till kapitolium med tjut och hvisslingar. Ströskrifter fladdrade omkring på alla sidor; den första, som föll ned på Corillas hufvud, uppfångades af kardinal Albani, som uppvecklade den för att med hög röst läsa den. Men redan efter den första raden tystnade han, — det var en smädeskrift. Enahanda var förhållandet med alla