Aftonbladet – 31 januari 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Fyra Fåröboers äfrentyr och lifsfara på Östersjön, i September 1854. En at deltagarne i denna farliga färd har författat och till G, L. T: öfverlemnat följande berättelse, som vi efter samma tidning ätergifväl: Söndagen d. 24 Sept. på morgonen begäfvo vi oss från Djurviken på Färön med en tvämänningsbåt på resa till Gottska Sandön: vi kade vacker SV. vind, men när vi kommit vidpass 1 mil frän land, tilltog vädret med storm och regntjocka, si att vi mäste -berga det ena af seglen. Sedan länsade vi för ett segel till omkring kl. 2 e. m., då vi kommo i närheten af Sandön; men vi vägade icke söka land på vindsidan, utan beslöto att gå Ö. om ön. Detta misslyckades dock; vinden sprang på NV.; vi mäste berga segel och försöka ro i land; men stormen och sjögången tillväxte mer och mer, och der ena åran brast, hvadan hoppet att hinna Sandön måste uppgifvas.. Vi nödgades nu att hela den följande natien följa vind och väg, med knapp förhoppning om räddning: Men den andra dagen vid 10-tiden fingo vi till outsäglig glädje se ett engelskt skepp, som tycktes närma sig oss; vi togo en spritstake, bundo en näsduk derpå och satte den upp till flagg. Engelsmannen var oss på omkring 7 eller 8 hundra alnar närs, vi hade bonom i 1ä af oss, och alla fyra uppstämde vi höga nödrop, men det var fruktlöst; han gled förbi os3, och vi mäste hu befalla oss Gud i hand och följa vind och våg. Flera gänger fylldes biten med vatten, och för ett lätta den, mäste vi häfva i sjön allt hvad vi kunde. Vädret tilltog alltjemnt. Kl. omkring 2 e. m. fingo vi en störtsjö så väldsam att den slog tvenne af oss från ärorna, fyllde biten ånyo, och bräckte den andra äran; en tulle gick af, och den ena roningen gick midt itu. Då hade vi endast 2:e åror qvar att hjelpa oss med i en gruflig sjögång och öfvermäktig storm. Hoppet om räddning minskades med hvar minut. Redan. på söndagsqvällen hade kompassen af sjö och väta blifvit förstörd, så att vi icke visste hvart bäten dref. Dä på måndags e. m. allt hopp om bergning var ute, tog en bland oss, landthandlanden Sandberg, sin blyertspenna och ett stycke papper, upptecknade våra namn, vår öfvergifna belägenhet och ungefärliga stället der vi på en höft tyckte oss vara och der vi trodde oss skola finna vår graf, hvarefter han sto pede pappersbladet i en tom butelj, som tillkorkades; för av: möjligen kunna komma ät land och till vära anhöriga bringa vär sfskedshelsning och underrättelsen om värt öde. På samma gång korimo vi öfverens, att när vi icke kunde uthärda längre, skulle vi taga hvarandra i famnen och följas åt i döden. Men just i samma ögonblick fingo vi sigte på en engelsk brigg, som, genom Guds nädiga skickelse, nalkades, och med återvaknadt hopp om räddning tissade vi vär lilla nödfagg, som straxt bemärktes af den engelske seglaren. Han styrde nu mot 088, och gjorde allt hvad han kunde för att berga EN hvilket ock lyckades. Först kastade han ut en boj och lade sig i lovart om oss, i tanka att bät och ho; skulle närmas hvarandra; men vi, som endast hade