Aftonbladet – 31 januari 1855, sida 2

Och Albanis förutsägelse var endast alltför sann. Ingen kunde heller bättre än han uträkna dagen och stunden då den ädle Ganganelli skulle sluta ett lif, som han helgat åt utöfningen af sannt kristliga dygder, åt sträfvanden att lyfta det romerska folket ur mörker och förnedring, åt bemödanden att verka för mensklighetens väl på den plats i furstarnes råd som ödet honom tilldelat. Tyvärr hade hans sträfvanden i de flesta fall varit vanmäktiga och hans mödor fruktlösa. Den katolska prelaturen hade bäfvande åsett den riktning som Clemens XIV:s verksamhet syntes vilja taga; denna prelaturs hela makt och inflytande, hela dess tillvaro måhända, var grundad på rådande mörker och vidskepelse. Hvarje skymt af ljus måste således qväfvas, och man hade derföre oupphörligen rifvit ned hvad Clemens uppbyggde, och denne hade blott fått genomföra en af sina älsklingsider, jesuiterordens upphäfvande. Han hade fått det, emedan prelaturen ganska väl visste, att den som vågade trampa på detta ormslägte icke skulle göra det ostraffadt, utan förr eller sednare träffas af dess giftiga gadd och på detta sätt för alltid göras oskadlig Då Ganganelli undertecknade den akt SOm upphäfde Jesu sällskap, hade också en säka, aning sagt honom att han undertecknade gsjn egen dödsdom, (Forts.,