lefva. O säg inte att du dör. Min Gud, du älskar. mig ju, och du vill lemna mig allena. Lef blott, och jag. vill älska dig, Carlo, så varmt, så. glödande, som du älskar. mig. Blif blott qvar. hos mig, och mitt hjerta och mitt lif skola tillhöra dig. För sent, för sent; andades Carlo med döende läppar. Tänk på mig, Natalia, jag har älskat dig högt och dör lycklig, ty jag dör i diva armaär. Nej, nej, du skall, du måste lefva, snyftade hon; och hon böjde sig öfver honom och lade sin varmt glödande kind mot hans kalla, marmorbleka. ansigte. Men förgäfves brottades det fulla, friska lifvet med den kalla, bleka döden om deöss rof. Döden är obeveklig; hvad han en gång med sin hand berört är hans, är utan räddning hemfallet åt honom. Blodet flöt icke mer ur Carlos sår, de hemska rosslingarne i hans bröst hade för alltid upphört ; men det fridfulla leendet hvilade ännu på hans läppar. Då Mariana efter långvariga, fåfänga bemödanden, ur stånd att öppna de rigläde dörrarne, slutligen förmedelst sammanknutna dus kar hissat sig ned i trädgården, för att på detta sätt komma upp till Natalias rum, fann hoh der allt tyst och stilla. Carlo och Nätalia lågo der båda liflösa. Arma Natalia, hvarföre skulle det lyckas Mariana att väcka dig ur din vanmakt? Hvarför blef. det: djg icke förunnadt, att evigt sofva vid .-vännens, sida? . Ditt Hf hade då slocknat utan att. du, vetat af sin öva venhet, utan att du lärt känna de svekfulla, grymma fiender, hvilkas tillvaro du hittills ej ens anat. i