ovanlig styrka bakifrån omfattade och på detta sätt drog ifrån den unga flickans läger. Josef Ribas vände sig snart om till sin oväntade fiende. Lampan belyste hans aunsigte, och raglande tillbaka skrek Carlo med skärande ton: Min bror! Ribas utbrast i ett högt, vildt skratt. Så träffa vi hvarandra slutligen, min bror? sade han. Men denna gång skall:du icke hindra mitt företag. Denna gång skall det bli jag som segrar. Nej, det skall icke bli du, skrek. Carlo utom sig af raseri och smärta. Bekänn, hvad vill du här, bekänn eller jag dödar Och med höjd dolk störtade han löst på sin motståndare. En fruktansvärd strid började. Natalia, i sin nattklädnad, blek som en lilja, knäböjde på sitt läger och bad. Hon höll sina händer sammanknäppta öfver bröstet, just öfver det ställe der hennes papper, itisydda i en sidenpåse, hängde i en guldkedja kring henhes hals Gif, o min Gud, bad hon sakta, gifcatt jag kan hålla mitt ord till Paulo, att-med mitt lit försvara dessa papper. Ännä bröttades och kämpade de begge bröderna; likt tvenne ormar häde de slingrat sig om hvarandra. Fly, fly, Natalia! ropade Carlo med matt stämma. Fly! Fort härifrån! Ännu håller ; jag honom, ännu är du säker. Fiy! Men den unga flickan tänkte i detta t ögonblick icke på sin egen fara. Hon tänkte blott: på Carlo, och med gnistrande ögon och djerft mod sprang hon upp från sitt läger och-ka: ståde sig emellan destridande. i Nej, nej, sade hon, jag flyr icke, jag; skall åtminstone veta att dö. Ett skri ljöd från Carlos läppar, slapp I i