ÖZARINNANS DOTTER). Blad ur czarväldets historia efter L. MUHLBACK. Huru underskön hon är! Huru hon ler i sömneh! Huru ljuft, hura tjusande är icke detta ansigte och den halft blottade skuldran, den öfver Kufyudet kastade armen, som till hälften döljes af de yppiga lockarne. Ja, hon är i sannifig skön. Om han väl vågade vidröra denna arm och andas en kyss, en helt lätt kyss på dessa friska läppar? Och hvarför iske? Ingen ser det, grefve Orlow kan alltså icke få veta att han vårit ohörsam emot hans befallning. Men då Kan böjde sig ned och hans andedrägt omfläktade Hennes kind; rörde hon sig genast. Den jungfruliga blygsamheten slum-: får aldrig, hon vakar öfver den sofvande ickan. Rysande slog Natalia upp ögoiien och satte sig upp i sängen Då såg hon tätt framför sig den; stora, otande gestalten och ett skri ät ångest och fasa flögfrån hennes läppar. pe hög. röst började Hön röpa: Carlo! Sjelp! äddat — Mer hann hön icke säga, ;y med vildt raseri och tillika förtretad öfver sin egen oförsigtighet, störtade Ribas öfver henne, Ähnu ett ljud, sade han hotande. och vii är dödens barn. Men i detta ögonblick uppryktes hastigt en sliten tapetdörr som undgått Ribas uppmirksatfhet och Carlo störtade in. Natalia, jag är här, jag är här, sade han och ilade bort till främlingen som han med. ) Se A. B. n:o 1—9, 11—14, och 18—24.