Aftonbladet – 30 januari 1855, sida 2

skadad då jag i afton stämde zittran, mer jag förmodade att den ännu skulle hålla för de stilla, svårmodiga melodier, som ni nu alltid spelat. Ja, hade jag kunnat ana att ni ji aiton skulle spela så gladt och muntert, då hade jag påsatt en annan sträng, och hela -denna olycka skulle icke ha inträffat.n Han hade, under det han talade, åter sammanknutit och stämt strängen. Olyckan är nu gödtgjord, och ni kan åter begynna er jubelsångs, sade han, i det han framräckte zittran åt Natalia. Hon skakade svårmodigt hufvudet. För i afton är det förbi med sången, sade hon, noch jag fasar för denna trädgård; se blott huru svarta och hotande pinierna resa sig der, och myrtenbuskarne, likna de icke stora, svarta grafvar? Nej, nej, jag ryser då jag ser mig omkring, jag vill icke längre vara här i trädgården ibland grafvar och spöklika skuggor. Kom, låtom oss gå in i våra rum. Det-är redan sent, vi vilja sofva och drömma. Kom fort, fort, låtom 0ss gå in.s Och skygg som ett rådjur ilade hon fram till huset, dit de båda andra följde henne. En tmmasednare var allt tyst och stilla i villan. Ljusen släcktes efter hand i Natalias och Marianas rum;: blott i Carlos lilla kammare branix ännu en dyster, ensam lampa, som stundom vid fönstret visade den fram och åter gående sångarens skugga. Men slutligen släcktes äfven denna lampa, och allt blef tyst. Vid sanima tid såg man en mörk skugga långsamt och försigtigt framsmyga genom trädgården, Ibland stannade den, och då skulle man trott att det var en synvilla, blott fororsakad genom deaf vinden gungade pinierna, Men plötsligt syntes den åter på ett månbelyst ställe der hvarken träd eller buskar kastade någon skugga, och tiksom förskräckt