Aftonbladet – 30 januari 1855, sida 1

jag er. . Vi bafva ingenting. mer gemensamt med hvarandra ! Carlo syntes liksom uppvaknad ur en. feberyrsel, ban visste icke hvad han sagt, han förstod ej hennes vrede; utan med ett bedjande uttryck fattade han Natalias händer och nödgade den unga flickan att återtaga sin pla på grässoffan framför hvilken han knäböjde. Då han betraktade Henne med dessa eldiga, lidelsefulla blickar, erfor hon för första gången en jungfrulig försagdhet, en henne sjelf oförklarlig ångest. Hennes fina genomskinliga kinder bleknade, tårar fyllde hennes ögon; och sammanknäppande händerna med ett barnsligt bönfallande uttryck, sade hon sakta: min Gud, min Gud förbarma dig öfver mig! Jag är ett ensamt, öfvergifvet, faderoch moderlögt barn. . Rädda mig dock ur denna nöd och ångest, ur denna öfvergifvenhet. Frukta ingenting, hviskade Carlo, jag vill vara saktmodig som ett lam och tälig i mitt lidande, jag bar svurit det, och jag skall bålla ord. Men dock måste ni lära ått förstå ert eget hjerta och kuntia säga mig hvad jag har att hoppas eller frukta. Arme Carlo,, sade Natalia sagta. Niälskar mig, men jag, jag älskar icke er. . Det kar nu blifvit. mig klart då ni så glödande målat kärleken, hvars väsende jeg nu först fattar och förstår, att jag ännu icke känt denna kärlek, och att jag genom er ej skall lära känna den. Det är en olycka, Carlo, men vi kunna icke afvända den, vi måste finna 0ss deri.n ; : Carlo sänkte sitt hufvud och suckade. Han visste ingenting att svara på dessa ord, han endast upprepade dem helt tyat för sig sjelf: pJa, vi måste finna oss deri Och hvarför skulle vi ej kunna det? genmälde Natalia, nästan muntert, i sin bards