log frånvaro alstrat i mitt hjerta. I början trodde jag att han kunde det, men det var blott en kort villfarelse. Carlo är god, vänlig, alltid tjenstfärdig och tillgifven. Han fogar sig alltid efter min vilja, är mycket underdånig och hörsam. Men det är odrägligt, förfärligtb, utropade den unga flickan nästan gråtande. Hvem skall jag då lyda, hvem skall jag frukta, då alla höra och lyda mig. Carlo är likväl en man -— men nej, om han det vore, då skulle jag lyda konom och han icke mig, då skulle han gifva mig befallning gar och icke jag honom. Carlo är ingen man — Paulo han var det; hvarförn blef du icke hör, min vän, min fader ! Långsamt förgingo dagar och veckor utan att. någon underrättelse kom ifrån Paulo. Natalia försjönk i sig sjelf, drömmande och svårmodig, hennes kinder bleknade och henneg gång blef mindre elastisk och lätt, Förgäfves uttömde sig Mariana och Carlo, hennes trogna följeslagare, i försök att förströ och uppmuntra henne. Ni skulle vara ute-i sällskaper och roa er, prinsessa, sade Carlo. Jag hatar verlden och dess sällskaper,, svarade Natalia. Menniskorna äro alla elaka och jag fasar för dem. Hvad hade jag gjort dem, Carlo, dessa menniskor? O min Gud, med ingen blick, med ingen tanke hade jag förolämpat dem, och likväl ville de mörda mig då jag för första gången träddein ibland dem. Nej, nej, låt mig vara i min ensamhet; . der behöfver jag åtminstone icke darra för.onda menniskor, då ni vakar öfver mig, beskyddar mig, Carlo. Sångaren tryckte hennes framräckta hand till sina läppar. Så låt oss åtminstone göra några spatserfärder och utflykter i trakten kring Romx, sade han. Nej, svarade hon; jag skulle ändock öfverallt se mig tillbaka efter min trädgårdi. Ingenstädes är så skönt som här. . Låt mig vara i mitt paradis; ni får ej jaga mig derur.n Forts. följer.