Aftonbladet – 29 januari 1855, sida 2

och stilla fånga vår lilla fisk i nätet och oantastade föra vår fångst med oss hem., Och om nu fisken icke går i nätet? Den måste dit! ropade Orlow otålig. Pah, har det lyckats mig att i rätter tid bogsera in i evigheten vår salig kejsare, den Gud fröjde så misströstar jag heller icke att i rätter tid sluta det unga, sköna barnet i mina armar. Se på mig, Stepanoy ser jag icke ut att vara i stånd dertill. Äro icke Roms skönheter allesammans förtjusta i den ryske Hercules. Hvarföre skulle då en landsmaninna mera kunna motstå mig. Förberedelserna äro hufvudsaken, och om vi först få någon som förbereder henne på min uppenbarelse, då skall allt gå bra. Och tack: vare våra rubler, skola vi nog finna hvad vi behöfva. — — Men nu, nog med politik, Stepano. Ropa min kammartjenare. Det är tid att göra sin toilett, mycket beror på den saken. TJUGOÅTTONDE KAPITLET. CORILLA. Corilla var allena. Orolig, full af stormande tankar gick hon häftigt upp och ned i rummet, stundom utstötande enstaka lifliga utrop, och derefter åter tankfullt stirrande ned framför sig. Hon var en eldig qvinna, en verklig italienska som med hela sin själ ville hata eller älska, och som äfven kunde med lika kraft och värma nära i sitt bröst båda dessa känslor. Men hatet bortdunstade hos henne lika fort som kärleken; det var för henne blott ett champagneskum, som hon. insöp för att deraf något berusa sig, ty först i berusningen kände hon sig vara skaldinna, och då först istånd att improvisera. Likaså var kärleken för henne ingenting annat än ett stärkande vin, hvarmed hon uppfriskade sin utmattade poesi och gaf den ny lifskraft. Att hon älskade Carlo och gröt för hans skull, det var derföre att kärleken denna gång varat något längre än vanligt, och emedan det var han som öfvergaf och lemnade henne. Det var detta som eldade hennes hat, det var