Aftonbladet – 29 januari 1855, sida 2

derföre hon traktade efter den qvinnas lif, för hvars skull Carlo lemnat henne. Detta är en ny belägenhet som jag erfar, sade hon. Men en skaldinna måste inom sig hafva upplefvat alla slags känslor, huru skulle hon eljest kunna skildra dem? Att mordförsöket på Natalia misslyckades, var henne likgiltigt; hon hade likväl erfarit enahanda eggelser. Och äfven så likgiltigt hade det varit henne om dolken genomborrat Natalias bröst, — hon var nog italienska och katolik för att anse ett mord tillhöra dessa småsynder, för hvilka absolution lätt kunde erhållas i biktstolen. Men vida mäktigare än dessa flyktiga känslor erfor Corilla i sin själ inflytandet af ett annat! begär, ett begär som qvalde och förföljde henne dag och natt, begäret efter ryktbarhet. Hon ville veta sitt namn prisadt af hela verldan, hon ville i bländande glans framstå för hela Europa, med den på det heliga kapitolium vunna lagerkransen på sin panna. Gerna hade hon för detta pris bortgifvit flera år af sin återstående lefnad. Detta var målet för alla hennes sträfvanden, och huru mycket hade hon icke fördragit, tålt och vågat för att ernå det. Hur mången intrig hade hon icke spunnit, hur mycken förställning och list, hur mycket smicker och hyckleri hade icke redan användts för detta ändamål, och allt, allt ännu förgälves. Det var derföre som Corilla egentligen gret och stundom med mörka griller och stundom med höga utrop af smärta häftigt gick af och an. Hennes kinder glödde, hennes ögon blixtrade, — hon var onekligen ganska skön i detta upprörda tillstånd. Det måste hon sjelf finna, då hon händelsevis i spegeln upptäckte sin egen bild. Med ett förnöjdt leende blef hon stående framför densamma, då dörren hastigt öppnades och en inträdande tjenare anmälde grefve Alexis Orlow. Corilla log tillfredsstäldt och bibehöll detta leende på sina läppar, ty hon visste ganska