Aftonbladet – 29 januari 1855, sida 1

4 I Å den grund, hvarefter den blivit beskattad. Men redan länge hade man, genom industriens egen inneboende benägenhet till centrafisering, understödd af de mera framskridna begreppen i statshushållningen, i andra länder funnit sig föranlåten att förvandla denna näring från en.allmän husslöjd till fabriksrörelse, och antagit andra grunder för beskattningen, än den osäkra af pannerymdåen, under det att folkombuden häri landet, alltsedan de riksförderfliga krotiobrännerierna upphörde , riksdag efter riksdag brydde sina hjernor dels med bränvinsbränningsrättighetens sorgfälliga utportionering på folkmängd eller husvärde i städerna och på hemmantal eller jordvärde å landsbygder, dels att genom en klyftig klassificering ar redskapen träffa tillverkningen med en åsyftad skatt. Med våra representativa former, som öfverlåta åt delegerade, hvilka äro föga bevandrade i denna ganska invecklade industrigren, att uppgöra författningsförslagen, kunde det ej heller väcka förvåning att Rikets Ständer, som I vid hvarje riksdag ökade pannerymdsafgifterna, blefvo hånfullt gäckade i sina beräkningar på ökad statsinkomst, under det att tillverkningen och förbrukningen af den skadliga varan ökades med hvarje år. Intet steg togs af regeringen för att åstadkomma någor Trörnuftig ändring i detta lagstiftningsgyckel förr än ropet på en reform i frågan blef vid 1844-45 årens riksdag så allmänt, att Rikets Ständer ändtligen funno sig föranlåtna att i underdånig skrifvelse af den 26 Mars 1845 hos K. M:t begära, dels att en komite Å måtte tillsättas att medledning af egen och andra länders erfarenhet utarbeta ett ändamålsenligt förslag till bränvinsbränningsförfattning; dels ockatt K. M:t ville vid påföljande riksdag afiåta nådig proposition i ämnet. En sådan komite blef då tillsatt, bestående af presidenten Skogman, friherre 4: C. Raab, revisiongsekreteraren Södergren, professor Pasch och numera aflidne riksdagsfullmäktigen af bonde ståndet Norberg. Denna komites förslag till bränvinsförfattning blef, utan annari ändring än den af ena komiteledamöten friherre Raab i vissa delar reservationsvis tillstyrkta, vid 1847—48 årens riksdag af regeringen framlagd för Rikets Ständer såsom nådig proposition. Enligt detta förslag skulle bränvinsbränning få utöfvas af hvarje välfrejdad medborgare såsom fabriksrörelse, med hvad redskap som helst, mot en skatt af 4 sk. rgs per kanna, för hvars utgörande, i enlighet med hvad som då var antaget i Preussen och Danmark, tillmäskningen skulle läggas till grund; men tillika skulle såsom öfvergångsåtgärd medgifvas att bränvin finge tillverkas såsem binäring vid jordbruket och till husbehof mot I sk. lägre skatt, d.v.s. 3 sk. rgs per kanna af tillverkningen — något derunder för den aldraminsta redskapen — hvilken skatt skulle utgå efter pannerymden, dock att redskapen skulle vara konstruerad efter en fastställd modell och ej öfverstiga 63 kannors rymd. I afseende på bränvinsbränningstiden föreslogs ingen inskränkning i de förut vanliga 6 månaderna; hvarförutan regeringen, på af komiterade framställda välgrundade motiver, afstått från att i förslaget inrymma något förbehåll om regeringens rätt att efter godtycke utfärda bränvinsbränningsförbud. Detta förslag gjorde stort allarm i såväl storbrännares som husbehofsbrännares läger, och, som det då allmänt berättades, lära åtskilliga den tiden inflytelserika skånska possessionater gjort pero e föreställningar om sin och landets ruin, i fall en så oerhördt hög skatt skulle blifva dem pålagd, och i samma klagolåt uppstämde de flesta bondeståndets ledamöter, särdeles ombuden från de 8. k. Svältorna i Westergötland, hvilka un derdånigst förklarade, att deras kommittenter komme att svälta ihjäl, om de ej mot samma indriga skatt som hittills finge förvandla sin knappa gröda i bränvin. Detta motstånd torde hafva verkat betänkligheter å högre ort, alldenstund det gick med regeringens förslag i bränvinsfrågan på samma sätt som med det i tullfrågan vid samma riksdag, att nemligen högstdensamme lärer förbindligen pgifvit sin nådiga åsigt tillkänna, att han icke ansåge tiden inne för Rikets Ständer att bifalla den nådigst föreslagna förändringen. Häraf följde att, då frågan förekom i stånden, endast borgareståndet antog den kungliga pro positionen, hvaremot den föll i de 3 öfriga riksstånden. Endast några mindre, föBa ändamålsenliga, ändringar gjordes i den gamla författningen såväl vid denna som :vid 1850—51 årens riksdag, hvaraf hvarken konsumtionen minskades, e uifinkometen ökades. Detta var i korthet frågans lagstiftnin historia, då hastigt den allmstina menlasen före 1853 års riks utvecklade sig till förmån för en länge efterlängtad, af såväl sedligheten som statshushållningsläran länge påkallad, förändring i grunderna för en blifvande författning i ärendet. Härtill bidrog icke blott nykterhetsföreningarnes verksamhet utan. äfven den oftentliga pressens enstämmighet, att osflåtligt väcka uppmärksamheten på allt det elände, alla de brott, det armod, den förnedring, som missbruket af den allestädes för en ringa penning tillgängliga rusdrycken åstadkommit. . Förnekas bör ej eller att de dåvarande höga spanmålsprisen och den. öfverallt hotande, mångenstädes verkligen inträdda, bristen på bröd, under det att magasinerna voro öfverfyllda af bränvin, gjorde folket mer än någonsin mottagligt för inuyck af den agitaTtion i tidningar och ströskrifter, som bearbeItade opinionen i detta. ämne och fordrade en genomgripande reform. Bland de skrifter, hvilka företrädesvis hafvå bidragit till den lyckliga omstämning, som den allmänna meningen i denna fråga påden sednare tiden undergått, erinra vi här endast om de båda af professor Huss och öfversten Hagelstam, hvilka, efter att först genom Aftonbladet hafva blifvit bekantgjorda för den större Jallmänheten, sedermera i följd af en för ändamålet föranstaltad subskription genom en särskild förening till deras hufvudsakliga innehåll spriddes öfver alla socknar i riket i