Aftonbladet – 27 januari 1855, sida 2

ödmjukt en bön om försakelse, så rufvade de likväl i hjertat öfver helt andra känslor än ödmjukhet och försakelse; der dvaldes i hjertat en helt annan bön, vredens och rageriets, hämdens och det mörka hatets! — Man såg dessa fäder vrida händerna och högt jämrande ila till sina vänner och beskyddare, samt belägra de främmande sändebudens dörrar. Och i deras klagan instämde de arma och nödlidande, ty de fromma fäderna hade visat sig såsom deras välgörare. Allt sedan de fått visshet om att deras tillvaro var hotad, hade de nemligen varit betänkta på att genom fromma verk, synnerligen i Rom, allt mer och mer befästa ropet om deras gudeliga vandel, välgerningar och ädelmodiga uppoffringar. Oerhörda summor voro af dem utdelade bland de fattiga: mer än femhundra ansedda, men utarmade romare, hvilka man beskyllde för politiska förbrytelser, voro af dem hemligt understödda. Det var genom välberäknade mått och steg som jesuiterna, mot hvilka fördömelseropet öfver hela Europa redan i många år höjt sig, likväl lyckades att åtminstone i den heliga staden Rom bilda sig ett betydande parti och således försäkra six om skydd och -bistånd då olyckans och förföljelsens tid var kommen. Men under det att folket grät med dem och mången kardinal och kyrkofurste hemligt förbarmade sig öfver dem, syntes de stora europeiska makternas sändebud allesammans vara känslolösa för deras klagan. Ingen bland dessa öppnade sina dörrar för dem, ingen beviljade dem skydd och tröst. Men under det sålunda hela diplomatiska kåren förklarade sig emot de heliga fäderne, måste det så mycket mer falla i ögonen att den ryske grefve Orlow förbannade sig öfver dem, mottog dem i sitt palats och lånade et villigt öra till deras klagan. Den ryske grefven gaf de gode romarne öfverhufvud många ämnen till betraktelser och skakningar på hufvudet; han sysselsatte qvinnorna genom sin herkuliska skönhet, och I männen genom sin vilda djerfhet och sit