Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 2

tagande brefven, lemmade han med fasta steg rummet. Han fann Natalia i sitt rum. Hon hörde ej när han inträdde. Orörlig satt hon vid fönstret, och med hufvudet stödt emot handen, blickade hon tankfull ut i trädgården. Förra aftonens tilldragelse hade liksom förvandlat henne. Hon kände sig äldre, erfarnare, allvarsammare. En dyster skugga hade dragit fram öfver hennes lyckas solbeglänsta eden, en mörk makt hade hotande närmat sig henne, och lifvets allvar hade med sin tunga hand berört hennes glada och fridfulla barnasjäl. Det lyckliga barnet hade lemnat plats för jungfrun med vaknadt sjelfmedvetande, och nya tankar, nya känslor hade hos henne uppspirat. Den första smärtans tårar hade som en lifgifvande dagg väckt de frön till mäktiga känslor som hittills slumrat i hennes hjerta. : 4 Men huru mycket hade också inte händt sedan förra aftonen, hvad hade hon icke upplefvat och erfarit. Hade icke, till en början, ny lycka vederfarits henne, i det hon nu hade ett namn och visste sig vara en prinsessa? Hade hon icke vidare firat en triumf, och det i närvaro af den berömda Corilla? Och slutlin, om huru många villfarelser hade hon icke på några timmar erhållit kunskap! Huru hade icke hennes hjerta känt sig kallt vid Corillas ordrika poesi. Hon, som af hela sin själ längtat att lära känna en skaldinna, hade blott förnummit ett rimmadt konststycke. Och nu denna sista, förskräckliga händelse! Hvarföre hade man velat mörda henne? Hvilka voro hennes okända fiender, och hvarföre hade hon fiender? : Jag vore nu icke mera till om icke han hade räddat mig, hviskade hon, och ett ljuft leende utbredde sig öfver hennes älskliga drag. Ja, utan Carlo skulle jag varit för