Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 2

död, ty endast med mitt lif kan den ljufva pligten att sörja för dig blifva mig beröfvad. Och nu går jag att träffa Carlo. Han nickade lätt med hufvudet och lemnade hastigt rummet. Just nu steg Carlo uppför villans stora trappa. Paulo gick honom till mötes och helsade hjertligt. Låt oss åter gå ned 1 trädgården,, sade han; jag har mycket att tala med er. De begge männen stannade länge i trädgården. Natalia stod vid fönstret och såg dem stundom vid någon af vägens krökningar vandra arm i arm, inbegripna, såsom det syntes, i ett allvarsamt samtal. Underbara tankar genomkorsade den unga flickans själ, och när hon så såg dem arm i arm, frågade hon gig sjelf, eftersinnande: Hvilken af dem älskar jag mest? Är det Carlo, är det Panlo? Jag känner er nu fullkomligt, sade grefve Paulo, då de efter några timmars ifrigt samtal åter närmade sig huset. Jay, det förefaller mig som kände jag er lika väl som mig sjelf och att jag vågar förtro mig till er. Ni har helt och hållit lugnat mig och jag tackar er för detta förtroendes Det var alltså Corilla, den fåfänga improvisatricen, som ville låta döda henne. Det är Jugnande och jag kan med lättare bjerta skiljas ifrån henne, Emot sådana angrepp förmår ni att skydda henne., Jag skall skydda henne emot hvarje anorepp! utropade Carlo. Ni har min ed derpå att den hemlighet ni anförtrott mig skall vara mig helig, och dermed har ni äfven en gång för alla bundit bvarje utbrott af mina känslor för Natalia, Hon står nu så högt öfver mig, att jag blott kan tillbedja henne såsom ett helgon, blott ilska henne så, som man ölskar den oupps hinneliga stjernan. (Forts:)