Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 1

som förlamad af inre fasa och förskräckelse, det susade för hennes öron, det blef mörkt för hennes blickar — vanmäktig nedsjönk hon på jorden. Den afväpnade mördaren sökte rycka -sig ös ifrån Carlos arm, med jättekraft värjde han sig emot de honom fasthållande biaderna och med de mest förtviflade ansträngningar bemödade han sig att komma på fötterna, sedan det lyckats honom att till hälften uppresa sig. — Carlo tänkte icke på sin egen fara, blott på Natalias räddning, och för hennes skull var det som han högt ropade på hjelp, under det han tillika med öfvermenskliga: krafter sökte qvarhålla sin fånge. Röster hördes, facklor närmade sig, grefve Paulos kallande stämma förnams i alleerna. Hitåt, hitåt! ropade Carlo ångestfullt och redan utmattad, då grefve Paulo och kardinal Bernis med facklor i händerna kommo ilande före de öfriga. Med en slutlig våldsam kraftansträngning gjorde fången sig lös. Denna gång är hon räddad, men min dolk skall likväl träffa henne, sade han hånskrattande, och likt en orm smög han sig in i de täta buskarne. Hon är räddad ! utropade Carlo emot grefve Paulo, i det han hänryckt visade på Natalia som, uppvaknad ur sin ögonblickliga vanmakt, sträckte armarne emot Paulo. Paulon, hviskade hon sakta, låt oss fort gå härifrån. Jag ryser för dessa menniskor. Fort, fort, låt oss gå. Men tag honom med jatt de icke döda honom, min räddare, min vän Carlo I TJIUGOFEMTE KAPITLET. AFSKEDET, Morgonen började dagas. Grefve Paulo reste sig ur den länstol i hvilken han tillbrin