Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 1

Nattluften skall svalka och uppfriska mig, det lyckas mig väl sedan att återfinna Paulo, tänkte hon och, skyndade allt längre bort i trädgården. Men de klart upplysta allderna plågade henne. Då öppnade sig en mörk, skuggrik gång. Natalia smög sig dit, Hon behöfde ensamheteri, lugnet, och hvad visste hon derom, detta oskuldsfulla naturbarn, hvad visste hon om det passade en ung qvinna att så ensam väga sig in i trädgårdens mörka gångar. Hon visste alldeles icke att hon vågade något, och att man behöfver skydd ibland menniskorna. Allt aflägsnare ljöd gästernas sgorl, allt mer förklingade den skallande muziken under det Natalia skyndade vidare, lycklig att finna sig allena. Allena? Hvad var det då som sakta och bemlighetsfullt smög fram efter henne, iakttagande alla hennes rörelser och allt mer närmande sig henne, ju längre hon aflägsnade sig ifrån menniskorna? Hvad var det åter, som smög derborta på sidan genom buskarne så tyst och sakta, att det icke ens märktes af den andra svarta skuggan som likt ett spöke förföljde benne ? Det blef alt mer tyst omkring Natalia, och allt närmare smög den hemska gestalten som lurande följt henne; med ett vildt språng störtade han bort till den unga flickan. Hvad är det som blixtrar i hans hand? Det är en dolk som han lyfter högt upp för att kunna sänka den så mycket djupare. — Då framstörtar någon ur buskarne, fattar hans arm, vrider dolken ur hans hand och kastar den lömske mördaren till marken, och en Natalia välbekant, en henne så kär stämma ropar: Fly Natalia, skynda fort till grefve Påulo. Den här ormen skall icke mer förfölja dig. Jag håller honom fast ! Natalia svarade intet, hon kände sig lik