Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 2

tnren, har Stockholms stads konsistorium under den 23 dennes uppfört, i 1:sta rummet komministern il Hedvig Eleonora församling, bataljonspredikanten N. Frunck; i 2:dra rummet pastorsadjunkten i Clara församling, filos. mag. E. A. R. Hallander, och i 3:dje rummet vicarius pastoris i Tillinge och Svinegarns församlingar af erkestiftet H. Ring. — Handlanden C. Åhsberg har utnämnts till Mechlenburg-Schwerinsk vicekonsul i Kalmar. — Vid landtbruksakademiens sednaste sammankomst. blef, enligt. S. T., advokatfiskalen C. Rydqvist utsedd till föredragande i akademiens statistiska afdelning efter generallöjtnanten m. m. C. Akrell, som på begäran entledigats från nämnde befattning. ee — Handelsoch ekonomikollegium utgaf i går utslag, på ansökning af demoiselle Wilhelmina Hennius, om tillstånd att under burskapsrätt här i staden få idka gulddragareyrket. — — — VX — Från Örebro skrifves att man uti en stenmur på Mejsta egor, Ringkarleby socken, påträffat 7 skålp. sönderstyckadt silfver, som synes hafva villhört nägon kyrka. . —tnn — Södra teaterns stödjepelare, hr Broman, nade i går afton sitt recettspektakel, som gafs för fullt hus. Man spelade det äf Jolin bearbetade lustspelet Bröstkaramellerna, i hvilket hr Broman nu utförde samma roll som han innehade vid detta styckes första uppsättning på Djurgårdsteatern för många år sedan, hvarjemte gafs för första gången: Den nye kommendantenn, tillfällighetsstycke i 2 tablåer, med sång; svenskt original af Carl Ouchterlony. Sistnämnde stycke förflyttar oss till Åland. Vi se i fonden Bomarsunds fästningsverk och långt i fjerran de franska och engelska flottorna för ankar: på Lumparen; och stranden hvimlar af åländsk allmoge, franska och engelska officerare och matroser. . En kejserlig rysk länsman, vederbörligen utrustad med knutpiska i handen och Siberien i munnen, uppträder också allt emellanå:, till dess engelsmännen förbarma sig öfver den stränge herrn och under allmogens jubel föra honom bort till sina skepp. I detsamma hör man kanondundret af det började bombardementet. Ridån faller och då den åter går upp se vi Bomarsund i ruiner. Folket jublar, men de mera eftertänksamme sucka öfver att fransmännen åter så snart öfvergifvit dem. De hoppas dock på Sverge och, om allt annat sviker, på sin egen kraft, som de pröfvat år 1808. Men om fransmännen öfvergifvit Bomarsund saknar det likväl icke sin herre. Bland det förvånade folket uppträder den nye kommendänten,, som. är ingen annan än skräddaremästaren Sygren. Den nye kommendanten funderar hit och dit hvad hanskall göra med sin grusade besittning, till dess det slutligen rinner honom i sinnet, att de fordne egarne kanske innan kort skola återkomma och göra honom eganderätten stridig, hvarföre han anser rådligast att i tid slå reträtt, och som han vändå på sätt och vis är svensk, så beslutar han att vända tillbaka till sitt fädernesland, der kanske något vore att göra i hans väg, då så mycket pengar blifvit anvisade för armån. Han spekulerar redan på att styra ut henne i splitter nya uniformer, ty Det är ju så klart och så gifvet, Att kreditivet I syndiga ögat skall falla; Det händer ju skräddare alla! Så sjunger han och tager derpå farväl af ländningarne, som nu äro lemnade allena åt sin fruktan för ryssarnes återkomst och åt de förhoppningar som de fästa vid den svenska flagga, hvilken de upplyfta i sin krets. Allt detta synes nu föga märkvärdigt, och fastän några anspelningar på de åländska händelserna af 1808 lifligt applåderas af åskådarne och fastän det skrattas rätt hjertligt åt hr Sygrens visa, är kompositionen dock på det hela taget skäligen anspråkslös. Och likväl har detta stycke sin märkvärdighet, en märkvärdighet som kanske skall göra dess lycka. Och hos hvem tror läsaren det derföre står i förbindelse? Jo, hos kongl. öfverståthållare-embetet i Stockholm. Det är nemligen i hvars mans mun, att pjesen ursprungligen hetat Bomarsund, men att censuren förbjudit: dess uppförande under detta namn. En och annan bland våra läsare torde kanske icke veta, att det finnes censur i det frian Sverge. Likväl är detta en sanning, och denna censur, som tillkommit för att vaka öfver att intet :osedligt måtte framställas på scenen, den handhafves af polismakten. Man harl mer än: en gång haft tillfälle iakttaga, att det ej Har sig så noga med den sedliga halten af del stycken som uppföras; men tid efter annan låter vår censur förnimma att hennes bestämmelse är att mästrå den politiska tendensen i de arbeten som skrifvas för scenen. Man inser icke huru bårnsligt det är att förändra namnet på en pjes, att stryka ut ett ochå annat ord deri, då detta namn, då dessa ord samma dag, dagen förut, dagen derpå kunna Kringspridas i: offentligt tryck, att läsas af tusenfaldigt fler än som någonsin kunnat få se pjesen från scenen; man inser icke, att man,l såsom här, genom sådana åtgärder ger enl betydenhet åt bagateller, så obetydliga, att ingen eljest skulle märkt dem och frågat efter dem. Denna censurens vanmakt bevisar emellertid icke dess oskadlighet. Författare kunna CsesmeTE SOUSSE VRETA KETESISREAERENERETKAERNENAEEENAAEE Irag omkring sig, såsom om hon icke visste