Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 1

hän, emedan jag lofvat henne, att hon skulle få höra dig... Hon är alltså kommen? ropade OCorilla med. vild. glädje. sHon är här,, svarade han lakoniskt. Corilla hörde honom icke mer, hon gick med stolt, segrande uppsyn af och an, och en grym skadeglädje lyste ur hennes blickar. I :detta ögonblick klappades sakta på dörren, den öppnades, och på tröskeln syntes en man; som med ett grinande leende tittade in i rummet Cori:la gaf honom ett tecken och visade förstulet på Carlo, som, med ryggen till hälften frånvänd, syntes ingenting ana af hvad som tilldrog sig bakom honom. Men han såg det likväl, han såg i den höga spegeln som stod. midt i rummet, huru Corilla gjorde den man som bar kardinal Francesco Albanis livr tecken af hemligt förstånd dem emellan, — han såg, huru denne nickade åt henne, huru han med fingrarne gaf svar, och huru han sedan framdrog en dolkden han hotande svängde öfver sitt hufvud. — Ob, Carlo hade ganska väl förstått, hvad denne man hade sagt, ty äfven han kände det af romare och neapolitanare så mycket öfvade fingerspråket. Mannen hade sagt: Hon är här, den sköna dåmens. Hon kan icke mer undgå 088.n Ni skall alltså träffa henne? hade Corilla frågat. När mannen svängde dolken öfver hufvudet och räckte upp tvenne fingrar på högra handen, betydde det: Inom två timmar skall hoa vara döds Godt, vi skall bli föjd med mig,, hade varit Corillas svar. Dörren slöts åter, Corilla vände sig leende till Carlo, det förra grollet tycktes vara försvunnet, hon var idel munterhet öch behag. Carlon,. säde hon, räckande honom handen, shvad du är god som icke lemnar mig. Låt oss ännu en gång begynna. Jag känner mig fullkomligt eldad och lifvad: Ah, jag skall hänrycka de goda romarne, tänker jag!s