Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 1

uppfyller mitt bjerta med hämdbegär! Min Gud, Carlo, jag älskar dig så varmti Och den sköna, eldiga qvinnan bugdde sig ödmjukt bönfa!lande för sin älskade. Denne sade leende: ,Hurn väl du förstår att säga detta, med hvilka variationer och modulationer; jag hörde dig i går säga detsamma åt kardinal Albani, det klingade väl annorlunda, men likväl icke mindre Yfligt och varmt., Du vet hvarföre jag gör dety, svarade hon. Han är en förälskad narr, den jag blott med ömma ord kan vinna för att göra honom tll mitt verktyg. Du vet, hvilket mål jag eftersträfvar och till hvarje pris måste ernå. Ack, Carlo, när jag en gång är krönt pi kspitolium, då, jag vet det, skall du åter älska mig. Aldrig mer,, svarade han hårdt och skarpt. vÄr det ditt sista ord?, skrek hon med en tigrinnans af vrede ammande ögon. Det är mitt sista ord! Hon flög som en ursintig tll hotom, faltade hans händer och såg honom stirrande i ansigtet. Otacksamme! sade hon gnisslände med tänderna. Så lönar du min kärlek, så vedergäller du allt hvad jag gjort för. dig! Kan du förgäta, att det var jag, som tyckte dig ur armod och ringhet 2: Gå, du vågar icke öfvergifva mig, ty du är min skapelse, min egendom ! Möen då Carlo vredgad och med.en föraktlig blick närmade sig dörfen störtade Corilla efter honom med ett utrop af fåsa. Du vill således lemna mig! ropade hon ängsligt; lemna mig nu, i den stund, då jag så väl behöfseer dig: Nu då jag! för hela denna samling af nobilt vill gå att skörda en ny seger för min konst? Då atlas ögon väntabsfullt blicka till det förhänge; undan hyvilket jag Skall framträda? Nej; ej, Carlo af förbarmände, blott en timma; blott för denna afton blif ännu hos mig. Carlo log föraktligt. Jag stanrnar,, sade