Resa i Södra Amerika af CASTELNAU. (Forts. från J4 15.) Den 22 Juni var en märkvärdig dag för expeditionen. Efter att ha egnat 17 månader åt undersökningen af Brasilien, inträdde den i Bolivia. Allt ifrån de första stegen kunde de resande öfvertyga sig om den skilnad som råder mellan de begge länderna, så i fysiskt som moraliskt hänseende. Om Bolivias slätter, som under sex månader af året stå under vatten och under de sex andra äro utsatta för en brännande hetta, ej kunde -jemföras med Brasiliens yppiga dalar, utgjorde deremot, alltsom de inträngde längre bland de förra spanska kolonierna, väl underhållna vägar, välmående landtgårdar, der de hvarje afton funno en bjertlig gästfrihet, och en arbetsam befolkning som sysselsatte sig med landtmannaarbeten, en fördelaktig kontrast till den lättja, den osnygghet och det elände aom så länge mött deras blickar i de stora sträckor som förr hörde under det portugisiska väldet. Det är dock ej den spanska styrelsen, som äran af denna olikhet tillkommer. Den är att tillskrifva det förhållandet, att nästan så godt som hela befolkningen härstammar från Chiquitos, hvilka jesuiterna, deras uppfostrare, gåfvo en riktning, som lyckligtvis bibehållit sig. Denna namnkun niga orden har lemnat djupa minnen efter sig, bland alla dem af Sydamerikas stammar, till hvilka den spridt evangelium. Jesuiterna gingo att uppsöka infödingarne i djupet af eras skogar, förvånade dem genom höjden af sitt mod, kufvade dem genom sina martyrers blod och lärde dem att grunda kristna samhällen, som kunna tjena till exempel för mera civiliserade folk. Ännu i dag, då en prest genom sina dygder förstått att tillvinna sig allmän vördnad, tro sig indianerna ej kunna gifva honom ett större loford än då de säga: Han var en värdig fader af Jesu sällskap. Men i Chiquitos? land erbjuda sederna i hufvudorten den sällsammaste motsats mot dem på landsbygden. Denna hufvudort är Santa