Aftonbladet – 24 januari 1855, sida 1

det når; vill du nu redan vid första skiljovägen stanna, och vända tillbaka, i. stället att med svärdet i hand gå framåt för att strida? Nej, nej, jag känner dig bättre, min son; dessa modfällda ögonblick gå snart öfver och du skall åter blifva stork och stor, redo till strid och viss om seger. Grefve Paulo räckte honom med ett matt leende sin hand. Du vetinte, min vän, huru stort det offer är, zom du af mig fordrar,, sade han sakta. Jag skall lemna Natalia, jag skall icke mer få återse henne, icke mer bemta tröst ur hennes blickar, icke mer hopp ur hennes tjusande leende. O, min Gud, Cecil, du anar alltså icke hvad Natalia är för mig, du vet inte, att jag — Jag vet, afbröt honom Cecil högtidligt, jag vet, att du på den heliga boken svurit, att med ditt lif skydda henne för hvarje kränkning, jag vet, att du svurit, att icke förr gifva dig rast eller ro, innan du insatt henne i hennes ärfda rättigheter, och att hon intill denna stund skulle vara dig helig, helig som en syster, helig, som en dotter, hvars ära du såsom fader ville beskydda och försvara emot hvarje försåt, till och med emot hvarje syndig tanke. Du har svurit det, och jag vet, att du vill hålla ditt ord heligt och att du icke skall bryta din ed! Paulo sänkte sitt hufvud mot bröstet och suckade djupt. Jag: bör oeh måste alltså lemna henne, sade han. Ert eget väl fordrar det. Men hvad skall hon lefva af medan vi äro borta? Våra penningar äro nära slut. Min Gud, jag hade så säkert räknat på arrendeafgifterna från mina gods, och just nu hafva de uteblifvit. Vi skola försälja de dyrbara briljantsmycken, hvilka du bestämt åt Natalia på hennes sjuttonde födelsedag., Ack,, suckade grefven, du vet medel mot alla hinder. Jag måste alltså resa.s Och jag ledsagar dig, sade Cecil. Jag