Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 3

f örvärfva sig vänner ibland denna stads inlytelserika män, på det de må vaka öfver nenne och beskydda henne när jag kanske cke mer kan göra det.n Du vill alltså lemna mig ! utropade den unga flickan bleknande och fattade ångestfullt grefvens arm. Nej, Paulo, det får du icke! — Vill du gå ifrån mig, emedan jag, ett narraktigt barn, längtade efter den der festen, och vår sköna, älskade ensamhet icke mer behagade mig? Det var orätt af mig, Paulo, jag inser det och längtar derföricke mer hvarken efter festen eller skaldinnan. O, viskola häri vårt aradis bereda oss andra fester. Du har ofta kallat mig en skaldinna; nu vill jag tro att jag är det och icke mer åstunda att se någon annan. Jag vill vara mig sjelf nog. Kom, kom, jag vill dikta en festlig sång för dig, min vänl Och Natalia fattade cittran och anslog med barnslig munterhet några glada ackorder — men Paulo lade sagta sin hand öfver strängårne och sade med en lätt skakning på hufvudet: Icke nu, min hulda skaldinna, jag är nu icke värdig att höra dig! Och det är sent,, tillade Cecil, liksom för att komma sin herre till hjelp. Grefven stod upp. Ja, du har rätt, det är sent, sade han, och jag bör icke längre hindra Natalia fråa att njuta sin hvila. Kom mitt barn, du måste gå till hvila, på det ditt ansigte i morgon vid festen må stråla i all sin friskhet. Natalia svarade intet, utan tog, lydig och undergifven som ett barn, grefvens erbjudna arm. Cecil gick före med facklan i handen och lyste dem. Tigande och tankfulla gingo alla tre utföre allen som förde till villan. Trädgården hade småningom blifvit insvejt i mörker, ett svart moln betäckte månen, och