Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 2

de sista jag förnam af ett språk som jag ända dittills talat, men hvars namn jag icke känner. Allt ifrån vår hitkomst tilltalade du mig på ett obekant tungomål, och jag kände mig en arm, öfvergifven faderoch moderlös flicka, hvilken man fråntagit hennes sista egendom, hennes språk. Har man icke frånröfvat hela folkslag denna deras sista och heligaste egendom,, sade Paulo dystert, och det icke; för att rädda undan olycka och förföljelse såsom jag gjorde, utan för att plåga och förtrycka. Natalia, som hastigt fattade hans sorgliga tankar försökte att le, i det hon tog hans hand och sade: Kom Paulo, vi äro otacksamma barn som plåga oss med griller, medan hela naturen är uppfylld af en glad, en gudomlig skönhet. Se blott ditåt, med hvilken purpurglans den nedgående solen hvilar på cypressernas toppar. Ack, ingenstädes är så skönt, som här i min älskade trädgård! Den är min verld och min lycka. Stundom, Paulo, ryser jag vid den tanken, att dessa murar omkring vår trädgård kunde hastigt sammanstörta, och alla de stora husen som stå der bakom, och alla dessa nyfikna menniskor som springa på gatorna, alla dessa kunde då skåda in i mitt paradis! Det måtte vara förfärligt, ty Mariana har berättat mig, att andra menniskor bo annorlunda än vi, att inga murar omgifva deras hus, och att ingen väktare med sina hundar bortvisar de besvärliga besöken ifrån dem. Och likväl sade hon att man leende välkomnar dessa obeqväma besök och emottager dem med vänliga ord, under det man tackar Gud, då de ändtligen gå bort och icke mer störa den ljufva hvilan. Är detsannt, Paulo, att menniskorna äro så falska emot hvarandra, och