Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 1

——..å ———0t00H—— -tf!!!!fnnNN! Små bref till Aftonbladet. Första Brefret. Stockholm i Januari 1855. Undran och frättfärdigande. Glädjen. Nyåret. Schema. Kriget. Vårt land. Uniform-reformsifver. — Riksdagen. Fogelberg. Trollo Bonde. Rosenblad. Lif bland de lefvande. Förförelse. Teatrarne. En glänsande talent. Bacchi väg. Panorama. Sällskapsverlden. Un homme comme il faut i Postidningen. Konssqvenser. Försvunna nöjen. Afsked. Hvarför skall Aftonbladet, denna de niotiondelarnes ryktbare representant, sakna en M. M,, en P. P., en W—Lt eller någon sådan der lustig person,, som med alla det subjektivas skälmaktiga nycker då och då visar sig på det allmännas valplats? Hvad vet jag! Måbända kan dock skälet dertill sökas i följande ord, om hvilkas ursprung Aftonbladets egen värde utgifvare torde kunna lemna den säkraste upplysningen: Medelmåttiga romaner, för att ej tala om de rent usla, underhaltiga och föråldrade populariseringar af några få vetenskapliga verk, och en tidningsläsning utan sjelfständighet och urval, sådan är mängdens andliga näring. Vare härmed huru som helst. Man har länge klagat öfver vår tids öfvervägande estetiska bildning. Vår tid börjar dock nu ati försvinna för en ny, hvars slutmål intet menskligt öga kan beräkna. Salongernas lejon, doftande af vällukter, blifva lejon på slagfältet, och den blaserade, åt civilisationen gäspande gentlemannen offrar, full af intresse, sit lif på samma civilisations altare. Så komma fiTosofernas och moralisternas satser på skam. Fyratio års Stilleben har icke förmått utsläcka den gudaborna kraft, som rör, sig på djupet af menniskosjälen, och klagolåten öfver veklighet, förderf och slapphet må ljuda aldrig så jemmerligt, de äro dock oftast blott de medvetna uttrycken af den klagandes egen maktlöshet. Derföre, käre A. B., då du ofvanom strecket, anvisat lejonparten af qvadrattum åt lifvets allvar, unna också nedanom detsamma någon liten del åt lifvets lek. Icke är menniskoslägtets bestämmelse att med trumpen min betrakta foglarne under himlen, liljorna i dalen eller djuren på markena. Nej, glädjen får förr visbetständer än sjelfva visheten och genom helx naturen går en hviskning, om än i molltovart: Se glad ut, se glad ut, du menniskobarn I Det nya året har redan hunnit så långt, att man icke mer talar derom; man endast skön