Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 1

Men lemnom grafvarne och de döde! Låtom oss återvända till de lefvande. Vi befinna oss midt i nöjenas årstid. Spektakler, baler och konserter, kaffekalas, panoramor, vaxkabinett och maskerader, förutom herrar och fruar och mamseller Variali, Modell, Asmus och Gud vet hvad de heta, alla dessa sjungande, spelande, jodlande, grimacerande och öronpinande sällskaper, — icke förglömmandes lerpipor och tutingar hos Kahn. Hvar skall man börja, hvar sluta, när vaka, när sofva, nör dansa, nör visa gin benomfladdrande långrock för en häpen verld? Eller skall man låta all denna herrlighet gå förbi sina ögon, såsom om den blott vore ett intet, eller ett dallrande irrbloss på lifvets stora ödemark? Skall man svepa nattrocken kring sitt bröst och draga rökmössan ned öfver ögonen och spela rollen af en vis? O, hvem har icke sett dessa frågor i den dunkla skymningen likt orediga skuggor skymta fram och tillbaka för den bäfvande tanken och slutligen sammanflyta till en grinande Mefistofeles, som med den obarmhertigaste logik lockat oss ut i verdshvimlet? På detta sätt befinner sig äfven min person än på Kongl. teatern, för att åskåda ett af den nya franska dramatikens mästerstycken, än på den Mindre för att skratta åt Döden fadder,, än på Mosebacke för att från dess teaters trefliga tiljor höra det oförargliga skämtet lika oförargligt framställas. Kotteriet är onekligen en perla. Der finnes fyndighet i uppfinning, säkerhet i teckning, qvickhet i dialogen, sanning i karaktererna och följdriktighet i utvecklingen. Utförandet på vår scen är ofta förträffligt, alltid godt. Fru Hedin, denna skådespelerska, hvars rika anlag mången velat förneka, firar här en triumf.