Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 1

jer på den småningom dröjande aftonskymningen att tiden går framåt; och sådant är ju tecknet på allt framåtskridande, att skuggorna fly för det skimrande ljuset. Härutur mågen j ock, j Sverges inbyggare, både fjerran och när, uttala en nyårsönskan, som kan vara så god som någon annan. Det tillhör hvarje målare, i ord, i ton eller färg, att efter ett visst, ingalunda godtyckligt system anordna sina bilder; ty äfven fantasien har sin logik, som icke är mindre bindande än den rena tankens. Jag vill ställa mig denna grundlag till efterrättelse. Det förflutna, det närvarande och några forskande blickar in i den närmaste framtiden, det allmänna, det enskilda, åskådare och skådespelare 0. s. v., se der några utgångspunkter, hvilka äfven för den magraste inbillning, äfven för den trögast löpande penna torde erbjuda ännu nog att fylla en hel sene:af bref. Med oemotståndlig makt drages blicken till de stora händelserna utom oss. Det gamla Europa åter i lågor! Ljus eller mörker, framåt eller tillbaka — det är frågan. Denna strid, fortgående från verldens begynnelse i palats och hydda, på fältet, i öknen, på hafvet, i klostercellen, i hjertats tysta kammare, i själens djupaste schakter, öppet och hemligt, med list och med våld, — denna strid har no hunnit ett af dessa skiften, som måhända för sekler skall afgöra verldens öde, Tror någon på fred? Dessa af diplomaterna spunna trådar, månne de icke skola befinnas alltför fina och följaktligen alltför sköra för att kunna fängsla krigets vilda demon? Och blir denne väl en gång lössläppt på allvar, hurudan tror man att k.mpen skall blifva mellan sådana parter, som den fanatiske ryssen, hvilken tror sig vinna himlens salighet genom att mörda de sårade, den stolta briten, som heldre utbärdar köld och storm, än lånar en spik at sin vän för att skaffa sig tak öfver hufvudet, eller den eldige fransmannen, med sina minnen och sin odödliga ära. Den frågan, hvad rol vårt eget fosterland skall spela idet förestående stora verldsdramat, är redan gammal, mångomordad, men hitintills omhöljd af täta dimmor. Vihafva mycket att försona men ock mycket att bämnas. Skulle vårt blod än en gång rinna för mensklighetens sak, måbända kunde vi derigenom köpa oss försoningens våd, och till äfventyrs vore äfven då hämnden fullbordad. Men — folkens ödey ledas af en högre vilja, och den