Aftonbladet – 22 januari 1855, sida 3

deruti, svarade skalden. Ni kan höra der ett aflägset eko sf en himmelsk sång. Men, bäste Ernst, mitt Hf har icke varit i öfverensstämmelse med mina tankar. Jag har haft herrliga drömmar, men det har endast varit drömmar, emedan mitt lif förflutit — och detta genom v itt eget val — bland låga och oädla verkligheter. Någon gång — skall jag våga utsäga det? — har jag till och med saknat tro på den höghet, skönhet och godhet, hvilka, som det säges, genom mina skrifr ter blifvit klarare uppenbarade uti naturen och uti menskliga lifvet. Huru skulle då den, som med rent hjerta söker -det ädla och sanna, kunnå hoppas att finna mig i denna bild af Jet gudomliga? Skalden talade med sorgsen röst; och hans ögon voro dunkla af tårar. Så voro äfven Ernsts. Vid solnedgången skulle Ernst, som han sedan lång tid plägade, i fria luften tala till en samling af menniskor från kringliggande trakter. Arm ii arm, under stilla samtal, vandrade de tillsammans till stället der han skulle tala. Det var en liten inskärning emellan höjderna, bakom hvilka en grå klippvägg reste sig, hvars stränga panna mildrades af en mängd slingerväxter, hvilka i rika festoner hängde ned från alla skrefvor och med sitt grönskande löfverk bildade ett förhänge för den nakna klippan. På en liten upphöjning från marken syntes, inom en infattning af yppig grönska, en fördjupning, hvilken var rymlig nog för en person och lemnade honom frihet till sådana åtbörder, som ofrivilligt åtfölja allvarliga tankar och sann rörelge. Ernst uppsteg uti denna af naturen bildade predikstol och kastade en vänlig, förtrolig blick på sina åhörare, hvilka stodo, sutto eller hvilade på gräset efter hvars och ens behag, Den nedgående solen, som belyste dem, blandade sin mildrande glädtighet med det högtidliga all