Aftonbladet – 22 januari 1855, sida 2

sta flygtiga blick på ansigtet, som nickade och smilog från vagnen, tyckte sig deruti finna en viss likhet med det gamla välbekanta anletet på berget. Den höga, hvälfda pannan och alla de öfriga anletsdragen voro verkligen formade med djerfhet och styrka, såsom efter en icke blott heroisk, utan titanisk modell. Men den höga: ädelhet och värdighet, det uttryck af gudomligt deltagande, som framlyste ur stenansigtet och gjorde den tunga granitmassan : eterisk, sökte man der förgäfves. Någonting hade från början blifvit uteglömt eller hade sedan försvunnit. Uti den så rikt begåfvade statsmannens djupa ögonhålor låg derför ständigt en dyster trötthet, likasom hos: ett barn som vuxit ifrån sina leksaker, eller en man hvars lif, oaktadt de stora anlag med hvilka han varit utrustad och de stora bedrifter han utfört, varit tomt och obestämdt, emedan det icke erhållit verklighet genom ett ädelt lefnadsmål. Men Ernsts granne fortfor att stöta honom i sidan med sin armbåge och uppfordra honom att svara. Erkänn, erkänn! Är han icke en fullkom lig afbild af er gamle man på berget?, Nej, svarade Ernst rent ut, jag ser ingen eller endast en högst obetydlig likhet. Desto värre för det stora stonansigtets, svarade hans granne och började ånyo hurra för gamla stenporträttet. Men Ernst vände sig bort sorgsen och nästan modfäld; ty att se en man, hvilken kunnat uppfylla profetian men sjelf icke velat det, var sorgligare än hans föregående felslagna förhoppningar, Fnellertid drogo ryttarskaran, fanorna, mveiken och vagnen, följda af den högljudda folkmassan, förbihonom. Det upprörda dammet lade sig småningom:. och det stora stenansigtet framträdde