Aftonbladet – 22 januari 1855, sida 2

åter i den höga ädelhet som hvilat deröfver ij sekler. Se Ernst, hör är jag! tycktes de milda läpparne säga. Jag har väntat längre än du, men har ännu icke förlorat tålamodet.n ren skyndade fram i sin hastiga fart, trampande hvarandra på hälarne. De började nu föra med sig hvita hår och strö dem öfver E:nsts hufvud; de gjorde vördnadsvärda skrynklor i hans panna och djupa fåror uti hans kinder. Han var en ålderstigen man. Men icke förgäfves hade han blifvit gammal; flera än de hvita håren på hans hufvud voro de visa tankarne uti hans sinne; skrynklorna i hans panna och fåror: a i hans kinder voro inskrifter som tiden ristat, der man kunde läsa legender om en vishet hvilken uppenbarat sig uti en hel lefnad. Ernst hade upphört att vara obemärkt. Den ryktbarhet som så många eftersträfva, hade kommit utan att vara sökt eller efterlängtad, och gjort honom känd i stora verlden, bortom dalens gränser der hans lif så stilla förflutit. Professorer från universiteten och äfven praktiska personer från de stora städerna kommo ferran ifrån för att se och samtala med Ernst; ty ryktet hade spridt sig vida omkring att denna enkla landtbrukare hade tankar och förestöllningar, olika andra menniskors, icke hemtade ur böcker, utan af högre art — af stilla himmelsk höghet, likasom hade han talat med englarne som med förtroliga vänner. Ernst mottog dessa gäster, antingen de voro lärde, statsmän eller filantroper, med den milda öppenhjertighet som karakteriserat honom sedan hans första ungdom, och talade utan förbehållsamhet med dem om hvad helst låg öfverst eller djupast uti deras eller hans hjer:a. Under det de talade tillsamman lifvades hans ansigte omedvetet och lyste emot dem som en mild aftonrodnad. Försänkta i djupa tan