Aftonbladet – 22 januari 1855, sida 1

Frukta icke, Efnstp sade-hänskjerta,som hade det stora ansigtet hviskat till honom; frukta ickeErnst; han skall komma:n Flera år -förgingo åter hastigt och stilla. Ernst bodde ännu i sin födelsedal: och var nu en medelålders man. Han hade, småningom, nästan utan att man kan säga huru, blifvit känd: bland folket. Nu-som förrarbetade han: för sitt bröd! oeh var samme enkle, anspråkslöseman soms:han alltid varit. Men han hade lefvat så mycket uti sina. tankar: och känslor; han hade offrat så många af. de bästa stunder i sitt lif för att öfverlemna sig till oegennyttiga förhoppningar om någon stor-lycka för menniskoslägtet, att det tycktes som hade han samtalat -med englarne och omedvetet inandats en del af deras visbet. Den uppenbarade sig uti det lugna ouchvälbetänkta välgörandet af hans dagliga lif, hvars lugna ström bildat en bred grönskande -strand: under sitt lopp. Icke en dag förgick utan att verlden blef bättre, derföre! att denne -man, ehuru ringa kan var, !efvats Utatwatt han med ett enda ste vek af från sin egen bana, var han dock i tillfälle att tilldela sin nästa någon välsignelse. Nästanir ofrivilligt hade han. äfven blifvit en predikants: Densrenaioch höga enkelheten uti häns tankar, hvilken uppenbarade sig uti de: välgerningar. som stilla sänkte-sig från hans händer; flödade äfven fram uti ord; Han uttalade sanningar som. djupt fästade sig: hos. hans åhörare och förädlande inverkade på deras. lefnad. De anade törhända aldrig att. Ernst, deras granne-och barndomsväny var någonting mera än en-van-, lig menniske; aldraminst -anadeErnst, det sjelf; men. ofrivilligt, somv sorlandet-afsen stilla. bäck; kommo. från: hans: mun. tankar; hvilka menskliga läppar aldrig förr uttalata. Då, mängdens sinne haft någon. tidsattvaf