Aftonbladet – 22 januari 1855, sida 1

Så var dets sedan duken: varctagern från bordet, och generalens skål druckitsunder bifallsrop, reste han sig nu för att tacka sällskapet. Der var han; man igenkände honom öfver mängdens axlar på de båda glänsande epåletterna och den guldbroderade kragen, under triumfbågen af gröna qvistar och lager, hvarifrån . baneret sänkte sig liksom för att skugga hans panna. Och se! på samma gång såg man äfven genom öppningen i skogen det stora stenansigtet! Fanns der verkligen den likhet som folket försäkrat? Ack, Ernst hunde icke upptäcka den. Han såg ett afmagradt och väderbitet ansigte, uti hvilket kraftfullhet och en jernvilja. uttrycktes; men den milda visheten, det djupa, ömma, alla menniskor omfattande deltagandet saknades helt och hållet uti gamla Blood and Thunders;ansigte; och äfven om det stora stenansigtet antagit sin strängt befallande blick, skulle denna likväl blifvit mildrad af uttrycket i de öfriga anletsdragen. Vetta är icke profetians. man, suckade Ernst då han banade sig väg ut ur folkmassan. MVåste verlden ännu längre vänta?y Dimmorna hade lägrat sig kring det aflägsna berget, och det stora stenansigtets allvarliga och vördnadsbjudande men milda drag syntes der, likt en mäktig engel hvilken, sittande bland. klipporna, iklädde sig. en skrud af gyllne. och purpurfärgade skyar. Då Ernst betraktade: det, kunde han med möda afbålla sig från: att, tro det: ett allt mer och mer strålande : leende spred sin :glans öfver hela ansigtet, ehuru läpparne icke rörde. sig. Det var troligen en verkan af den nedgående solen, hvars: strålar upplöste: sig uti. de lätta dimmor : som dragit sig emellan honom och. det föremål han betraktade. Men åsynen af den underbara vännen uppfyllde Ernst nu som alltid med nytt hopp.