Aftonbladet – 20 januari 1855, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Till Foegelbergs minne. Verser, af stud. F. Sander, upplästa vid Knutsfesten i Upsala. I dag är minnets fest: Vi räkna må Ej våra segrar blott, men likasä Hvad vi förlorat. Ack, i konstens gårdar Vi ega mänga, rika minnesvårdar, Och hjertat klappar stolt att Norden har Ett oförgängligt arf från flydda dar: Att äfven våra män med lager krönas I vetenskapens tjenst och i det skönas. Men härjaren gär kring i deras led — En enkel krans vill sorgen lägga ned På fjerran skoflad graf, hvars sköte gömmer En främling, som om fosterlandet drömmer. Nyss kom ett bud, att Fogelberg är död, Den store mästaren, som Gudar bjöd Ur stängda salar träda fram i dagen. Nu är han sjelf till-deras himmel tagen.7 Han fick ej hvila vid sin moders bröst; När hem hän: kallades af hennes röst. Ifrån triumferna den ädle flydde, En fogel lik, som sjöng när dagen grydde, Och endast-dröjde qvar till sängens slut: En kort, men oförgätlig, skön minut. Hvart gick den gamle hän, när redan åren Sitt silfver hade ströttutöfver hären? Han drog åstad, med anejseln i sin hånd; Till Söderns solbeglänsta, gröna strand. Sculpturen är ett barn utaf Antiken; Och derför älskar hon ännu de riken, Der hennes tempel. höja sig utur En yppigt blomstrande och rik natäör, Der marmorn, fängslad, om förlossning talar. Se, från granitens snöbetäckta dalar Besvärjarn kom, med eld i själ och blick, Densamma väg, som fordom Sergel gick. Hans ande kände ingen annan hvila Än den som bor i konstens lugna verld, En bhjelte lik, som slumrar vid sitt svärd. Men stoftet ej förmådde längtre ila; Och tröttad fot ej mera vandrarn bär; Han kom ej fram till detta Rom, som är, Men dock till det, som vår och skall förblifva, Så länge kraft och skönhet imenskan lifva, Och stolthet. utan flärd är henne kär... Der vår hans andra hem, vid Tiberns bölja, I verldens hufvudstad. Säg, vill du följa Och se den salige ännu en gång Uti sin verkstad? Väl, så följ min säng! Gif akt, hur flisorna för mejseln falla, Hur dessa massor, nyss så slutna, kalla, Af mästarhanden formas med behag, Och klarhet genomstirälar hvarje drag. , De blifva många, dessa ärestoder. Ej samma källa föder mänga floder; Men skaparkraften har en bildersal, Så rik, som himlen är på stjernors tal.