Aftonbladet – 20 januari 1855, sida 2

herrskade i dalen; och många menniskor, bvilka det på långliga tider aldrig fallit i sinnet att kasta en enda blick upp till det stora sten-ansigtet, tillbringade nu sin tid med att betrakta det, för att kunna bestämdt veta huru general Blood and Thunder såg ut. På den stora högtidsdagen lemnade Ernst tillika med alla andra i dalen sina göromål och begaf sig till den plats, der den landtliga festmåltiden var anordnad. Då han närmade sig dit, hörde han doktor Battleblasts väldiga stämma som nedkallade välsignelse öfver de goda saker, som voro framdukade för dem, och öfver den namnkunnige fredens vän till hvars ära de voro församlade. Borden voro uppställda på en jemn plan, på alla sidor omsluten af höga träd utom mot öster, der man genom en öppning i skogen på afstånd kunde se det stora sten-ansigtet. Öfver Generalens stol — en relik ifrån Washingtons hem — var en triumfbåge af grön skande qvistar, bland hvilka lager var ymni inflätad ; derofvan svajade hans fäderneslands fana, under hvilken han vunnit sina segrar. Vår vän Ernst höjde sig på tå, i hopp att få se en skymt af den firade gästen; men en ofantlig menniskomassa hade samlat sig omkring borden i orolig väntan att få höra skålarne och talen och för att kunna uppfånga hvarje ord som generalen kunde komma att yttra till svar; och en häraf frivilliga, hvilken tjenstgjorde som vakt, stack med sina bajonetter utan barmhertighet på hvar och en ibland folkhopen som föreföll mera stilla och saktmodig än de öfriga. Ernst, som var af en anspråkslös karakter, blef således trängd längst bakom, der han icke kunde urskilja mer af gamla Blood and Thunders fysionomi än om den ännu lyst på slagfältet. För att trösta sig, vände han sig till det stora stenansigtet hvilket; likt. en trofast vän, besvarade hans blick och smålog emot honom genom öppningen i skogen. Han kunde emellertid höra de anmärkningar som åtskilliga perso. ner gjorde, då de jemförde hjeltens anletsdrag med ansigtet borta på berget. (Forts.)