Aftonbladet – 20 januari 1855, sida 1

DET STORA STEN-ANSIGTET. Af N. HAWTHNORNE. Öfversättning. En moder och -hermes lilla son suto en eftermiddåg, då solen höll på att gå ned, vid: ingången till derag hydda och talade om det stora sten-ankigtet: De behöfde etdast upplyftä sina ögon och. der syntes det ganska tydligt, ehurti på. flera mils åfstånd, med alla dess drag vänligt strå-latide i solskenet: Hvad vår då det stora sten-ansigtet? Undangörmd eme!lan en sträcka af höga berg låg en dal; så rymlig att den inneslöt många tusen invånare; En del af dessagoda menniskör: bodde i små träkojor, med den mörka skogen rundt omkring sig, på sluttnififarne at de branta och otillgängliga höjdärnav . Andra bade sitt hem i trefliga landthus öck odlade den bördiga jordmånen på de saktä sluttningarne och slätterna nere.i daIn. Andra åter hade slutit sig: tillsammans uti fölkrika byar, hvarest någon liten bäck, hvilket ystert tumlade ned från sin -födelseåts i den höga bergsregionen, blifvit fånock tämd af menniskoförslagenhet och tvingad att sätta i rörelse; machineriet vid betmullsfabriker. Med ett ord, invånärne. i denna dal? voro falrika och caf. olika yrken och löftadsömständigheter. Men alla, såväl äldre åom yngre, hade em viss förtrolig bekäntskap meddet stora Sten-ansigtet, ehuru ers der voro begåfvade med förmåga, att se detta stora Häturfenomen klarare och mera fullkomligt än flera bland deras grannar. Det storå bter-Ansigtet var ett verk afsnatoret, ut hånnes lynme af majestätisk dekföllket, Hildadt på lodräta sidan Hf en klippa, af HåBra Ofantliga klippblock; hvilka blifvit kultade tillsammans i ett sådant läge till Kvårandraä; att dej betraktade från ett visst afräd te liknade .dragenoaf ett ymöritiskoankigte: et tyckteås som Shade..er ofantlig jätte eller titan huggit sin egen bild