Aftonbladet – 20 januari 1855, sida 1

i klippan. Der var pannans. breda hvalf, hundra fot i böjd, näsans långa brosk och de väldiga läpparne, hvilka, om de kunnat tala, skulle hafva rullat sina åsklika ord ifrån ena ändan af dalen till den andra. Om betraktaren nalkades alltför nära, förlorade han väl konturerna af det gigantiska anletet och kunde endast urskilja en massa af tunga, ofantliga Klippstycken, staplade öfver hvarandra 1 kao-. tisk förstörelse. Men då han åter aflägsnade sig, blefvo de underbara anletsdragen åter synliga, och ju längre afståndet blef emellan honom och det stora sten-ansigtet, desto större likhet med ett menniskoanlete uti all dess Ursprungliga gudomlighet framställde det, till dess det slutligen, dunklare i fjerran, omslutet. af strålande skyar och lätta dimmor, föreföll fullkomligt lefvande. Det var en lycklig lott för barn att uppvexa till ynglingar och jungfrur med det tora sten-ansigtet för sina ögon, ty alla anletsdragen voro ädla, och det på en gång allvarliga och milda uttrycket deri tycktes vara afspeglingen af ett stort, varmt hjerta, hvilket med sin kärlek omfattade hela menniskoslästet och likväl hade rum för mer. Det var en uppfostran att blott se deruppå. En stor del af dalens fruktbarhet härflöt, enligt många personers öfvertygelse, från detta vänliga ansigte, som ständigt strålade öfver den, upplyste molnen och ingöt sin ömhet i solkenet. ä Som vi började med att säga, suto en moder och hennes lilla son vid ingången till deras hydda, betraktande det stora sten-angigtet och talande derom. Gossens namn var Ernst. Moder,, sade han, under det at: det jättelika anletet log emot honom, jag önskade att ansigtet kunde tala; det ser så mildt och vänligt ut, att dess röst nödvändigt måste vara ljuflig. Om jag skulle få se en menniska med ett sådant ansigte, skulle jag älska henne af hela mitt hjerta.n Om en gammal profetia ginge i sin fullbordan, svarade hans moder, skulle vi förr