Aftonbladet – 19 januari 1855, sida 3

En brottsling som hatade lifvet tills han skull mista det. (Slut från gårdagsbladet.) Till utförande häraf bestämde Olsson den stund då de ä arbete utevarande kamraterna skulle inmön stras. Olsson, som nägon tid förut lyckats att i smed jan ätkomma en knif, den han sedermera haft gömt i sänglafven, hade på morgonen denna dag fram tagit knifven att begagnas då han till tidsfördri täljde på en träbit. Efter att hafva fattat be slut att skada Johansson, hade Olsson burit kni. J ven gömd i handen eller längs efter ärmen; och : det ögonblick han vid fångarnes ankomst hörde nyc keln sättas i dörrlåset närmade han sig bakifrån til Johansson, som var sysselsatt med arbete på en bor. ste och satt vänd emot fönstret; sålunda, hällande knifven i högra handen, kom Olsson obemärkt intill den på allt anfall oberedde oeh till allt försvar urståndsatte Johansson och skar honom med knifven ä venstra sidan af halsen. Bortkastande knifven på golfvet, skyndade Olsson emot fängelsedirektören med anmälan om händelsen och begäran om enskildt fängelserum för att undgå hämnd af medfångarne. Och har Olsson, under förnekande att han af någon annan blifvit till gerningen förledd eller för någon röjt sitt fattade uppsåt, förklarat sig icke bafva hyst någon egentlig fiendskap emot Johansson, men väl ovilja och förtrytelse deröfver att Johansson plägade oqväda Olsson. I rådstofvurättens protokoll vid första förhöret med Olsson är antecknadt, att Olsson under sin bekännese syntes högligen upprörd och fällde ymniga tärar, men att om hvad som föregick inom honom kunde ingen närmare upplysning vinnas, enär han förblef dyster och sluten samt endast yttrade sig nöjd att få slut på sitt sorgliga öde; dock tycktes han låta förstå att han ej velat döda, utan endast såra Johansson.r Öfriga i fängelserummet vid tillfället närvarande fångar hafva berättat, nurusom Olsson, klagande öfver magplågor, större delen af dagen legat i sin lafve och förhållit sig stilla ssmt varit tyst, och att anfallet på Johansson skett oförmodadt, då ej någon af de öfriga befunnit sig i närheten. Fången Fransson har vitsordat Olssons berättelse angäende den uppkomna ordvexlingen, som inträffat omkring klockan 10 eller 11 förmiddagen, och hurusom Johansson emot Olsson begagnat emellan fängarne vanliga grofva och förolämpande uttryck ; förmodande dock Fransson, att anfallet på Johansson icke skett af hämnd för nämnde förolämpning, utan haft sin anledning i Olssons ledsnad vid lifvet och sälunda kunnat komma att riktas emot hvilken person som helst. I anledning af detta yttrande har Olsson förklarat, att Fransson riktigt vppfattat förhållandet. Brottets anledning hade nemligen varit, att Olsson beslutai skilja sig från detta verldsliga,; och som Olsson ej byst ovilja mot nägon annan än Johansson, som nyss förat förolämpat honom, hade Olsson beslutat ati skära Johansson, utan att han bestämdt gjort sig reda om han önskade döda honom eller icker. Tillfrågad bvarföre Olsson icke i sådant fall gjort våld på sitt eget lif, har Olson svarat endast nej, det ville jag icke.r Hofrätten öfver Skäne och Blekinge har genom atslag, som blifvit Kongl. Maj:ts pröfning bemstäldt, dömt Olsson att, för det ä Johansson föröfvade mord, jemlikt 12 kapitlet 1 missgerningsbalken och kongl. förordningen den 10 Juni 1841, mista lifvet genom halshuggning. Olsson har uti en insänd skrift, hvaruti han har örmält sig hafva vaknat till besinning och ånger, si tt lifvet no åter för honom hade värde, anhållit att Af näd varda från dödsstraffet förskonad. Kongl. Maj:t har pröfvat hofrättens utslag vara agligen grundadt och funnit anledning icke förekomma att Peter Magnus Olsson näd förunna.