Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 3

jorden med sin panna, anropat kejsaren om nåd och kärlek för sig och sin gon. Peter hade upplyftat; henne och för folket visat henre såsom dess kejsarinna. Det var jubel, lust och fröjd i Petersburg. Kanonernas dån öfverröstade klockornas ljud. Från kejsarinnan Elissbeths villa syntes grefve Rasczinsky störta ut och kasta sig upp på sin skummande häst. Lik en stormvind Jagade han öfver det öppna fältet, men icke till Petersburg, hvarest man helsade den nye kejsaren. Bort, bort, långt i fjerran! Liksom ett nattligt spöke flög han öfver den vilda beden, stormvinden lyftade högt upp hans mantel och bildade deraf ett moln omkring honom, men uti detta moln såg man en späd englabild, ett leende flick-ansigte, och tvenne späda armar som lindade sig om grefvens gestalt. Du skall ju icke gråta, min engel,, hviskade grefven, stormande framåt i rastlös fart. Nej, nej, jag skall hvarken gråta eller darra mer, ty jag är hos dig, andades sagta en huld barnstämma. Håll dig fast intill mig, min ljufva blomma; luta ditt hufvud intill mitt bröst. Se, redan inbryter aftonskymningen; natten skall utbreda sin skyddande slöja öfver oss och Gud skall vara vår ledare och vårt beskydd. Barnet smög sig leende till ryttarens bröst, och belysta af aftonsoleus purpurglans fortsatte de sin väg. Lik en drömbild jagade han bort, lik en drömbild försvann han der borta vid skogsbrynet. Var det blott en andesyn, en hedens Fata morgana? Nej, det var ingen dröm, det var sanning och verklighet. Det var grefve Rasozinsky, Elisabeths förtrogne, som sökte bringa i säkerhet Natalia, Czarinnans dotter. — (Forts.)