Och då Alexis kom, sade Elisabeth med ett muntert leende: Alexis, luften är i dag så frisk och skön, vi skola fara ut. Fort, fort! Och vet du väl hvarthän ? Razumovsky nickade. Till villan, sade han leende. Ja, till villan!s utropade Elisabeth; till Villan, för att der se mitt barn, vår dotter. Hon hade alltså nu en dotter, och denna dotter hade icke dött, såsom hennes begge söner. Hon lefde och tillväxte i herrlig ungdomsfriskhet, och Elisabeth älskade henne med afgudisk ömhet. Mea det var just denna ömhet som föranlät henne att sorgfälligt fördölja sin dotters tillvaro och låta henne uppväxa i landtligt lugn. Det var till följd af denna ömhet som hon aflägsnade henne ifrån verlden och Jät henne förblifva i okunnighet om sin börd och om sin moders storhet, Ack, Elisabeth var kejsarinna och hade makt att förvisa tusentals menniskor till Siberien, men hon hade icke makt att utplåna ett ord som Eleonora Lapuschkin slungat in i hennes hjerta. I leonora var således redan hämnad. Och under det Eleonora med på samma gång stolthet och undergifvenhet fördrog landsflyktens qval, darrade Elisabeth på sin tron för den förvistas sista ord, — dessa ord, hvilka med eldskrift tedde sig för hennes blickar hvarthelst hon såg, evigt påminnande om den förbannelse som var slungad öfver hennes dotters hufvud. Kanske var det just derföre som Elisabeth så mycket älskade sin dotter; kanske var det just emedan hon så mycket fruktade för henne. Det var en passionerad ömhet hon kände för detta barn, och likväl hade hon mod att hålla henne skiljd ifrån sig och blott sällan se henne, på det att ingen skulle ana hemligheten af hennes födelse.