finnandes öfver allt, der det för varu-omsättningen är af behofvet påkalladt. Detta har åter sin grund deri, att den till mynt använda vsran (metallen), till följd så väl af dess yttre och inre egenskaper, som af dess relativa sällsynthet eger ett i förhållande till öfriga slag af varor särdeles högt bytesvärde, som gör den mindre allmönt spridd och svårare att förvärfva än de flesta öfriga ting. Det höga värde under en ringa volym, som de ädla metallerna, genom den sparsamhet hvarmed de af naturen blifvit utskiftade, ega, gör visserligen, jemte deras öfriga egenskaper, att de å ena sidan äro särdeles väl egnade till ett lätt handterligt och transportabelt bytesmedel, men å andra sidan beröfvar det dem den allmänna tillgänglighet, som för ett ting, som vid hvarje byte skall vara närvarande, är en lika vigtig egenskap. Frågan gäller nu, att finna ett bytesmedel, som på samma gång förenar myntets höga bytesvärde, i förhållande till alla andra ting, med den allmänna tillgänglighet, att det är tillhands öfverallt der det för ett byte påkallas. Endast derigenom tillfredsställer det alla de fordringar som ett bytesmedel bör uppfylla, för att kunna, så vidt på detsamma beror, åvägabringa en oafbruten cirkulation. Dessa egenskaper tyckas visserligen vara af den natur att de ömsesidigt upphäfva och omöjliggöra hvarandra; och i visst hänseende är detta också obestridligt. Likväl finns det ett sätt att förena dem, så vidt nemligen detta är möjligt och behöfligt. Det är krediten som erbjuder ett medel härtill. Det är krediten som, genom de bytesmedel han skapar, undanrödjer de hinder för produkternas oafbrutna cirkulation, hvilka äro oskiljaktigt förenade med det metalliska myntets användande som bytesmedel. På hvad sätt verkar han detta under? Vi vilja se. Antagom att ett köp blifvit öfverenskommet emellan två personer. Ingenting återstår vidare än att köparen öfverlemnar den öfverenskomna myntvaran och i utbyte emottager den köpta saken. Men köparen, som väl eger en mängd nyttiga och förträffliga saker, produkter af hans eget arbete och i värde flera gånger öfverstigande den sak han vill tillhandla sig, men deremot icke för tillfället är i besittning af det allmänna bytesmedlet, myntet, önskar att säljaren skall lemna honom anstånd med betalningen, till dess han genom försäljningen af sina egna produkter hunnit förskaffa sig detöfverenskomna myntbeloppet. Säljaren går in härpå. Han hyser nemligen den öfvertygelsen, att köparen vid den utsatta tiden skall både vilja och kunna fullgöra det löfte han gifvit honom. Han begär blott derjemte, att detta löfte må skriftligen uppsättas samt sålunda affattas, att säljaren, om han det önskar, kan öfverlåta på andra den fordran han eger. Orsaken till detta förbehåll å säljarens sida är den, att han är öfvertygad om att, så vida det blott tillåtes honom att öfverflytta denna fordran på andra, skall han dermed, i händelse han det önskar, lika väl som med kontant mynt kunna förskaffa sig de ting han sjelf möjligtvis kan komma att behöfva. TI stället för kontant betalning i klingande mynt lemnar således köparen en förbindelse att inom viss tid prestera det värdebelopp hvarå den lyder. Är Act nn så, att fökindelsens utgifvare är en person, som allmänt anses vederhartig för den utfästade summan, så låter det ganska väl tänka sig att den cirkulerar ur hand i hand; öfver allt emottagen i utbyte för alla slags produkter med samma lätthet som om den varit verkligt mynt, ej blott en förbindelse att framdeles utbetala det deri fastställda beloppet. Man ser häraf således, att en sådan I skuldförbindelse under sin cirkulation gjorde Talldeles samma nytta som myntet, att den dJlika väl som detta emottoges i utbyte mot alla andra produkter, af hvad slag som helst. Hittills har det alltså visat sig, att myntet kunnat vara alldeles borta och varu-utbytet lika väl försiggå. Men skall en dylik förbindelse helt och hållet kunna göra myntet umbärligt? Skall det ej erfordras, om ej dförr, åtminstone då, när skuldförbindelsen skall inlösas? Låtom ,oss se! Man kan föreställa sig två fall. Å ena sidan kan man tänka sig, att skuldförbindelsen under sin cirkulation ur hand i hand slutligen kommer till en person, som är i behof af just det slags produkter som skuldförbindelsens utgifvare producerar; det kunde alltså hända att förbindelsens innehafvare vänder sig till samma förbindelses utgifvare för att af honom få sitt bebof uppfyldt och att han i betalning för de begärda sakerna lemnar den ofta nämda skuldförbindelsen. På detta sätt återkomme ju denna och inlöstes af sin ursprunglige utgifvare, utan något behof af klingande mynt. andra sidan kan man tänka sig, att den förfallna skuldförbindelsen inlöstes med andra ännu icke förfallne förbindelser, som den förra forbindelsens utgifvare å sin sida emottagit för produkter dem han på enahanda vilkor afyttrat, nemligen mot skriftligt löfte om framledes skeende liqvid. JÄfven i detta fall inlöstes den utgifna förbindelsen, utan att mynt dertill behöfde användas. Man ser således häraf, att det ej är omöjligt att tänka sig ett sådant sakernas skick, der varu-utbytet verkställdes utan något klingande mynt som bytesmedel, endast med cirkulerande fordringar, som under tiden tills de vore förfallna gjorde alldeles samma tjenst som det metalliska myn tet. Alla varors värde beräknades och be. stämdes icke destomindre efteråt, lika vä som förut, i mynt, d. v. s. att myntet (elle rättare sagdt, den till mynt använda metal. len) fortfore allt framgent att vara den allHop Rn ER FF ROP OT ee