—— — —— —.?.—Ja, ers majestät, tre långa år har jag dagligen bönfallit om denna underskrift, som ni vägrat mig. Ock likväl är detta bref så nödvändigt. Det är emot all etikett att icke skrifva honom till. Ty det är ett lyckönskningsoref till konungen i Frankrike, som uti ett egenhändigt bref gifvit er tillkänna sin sonsons födelse. Betänk, ers majestät, han skrifver egenhändigt till er, och ni förvägrar mig för detta svar, sedan tre år tillsaka, blott den lilla mödan af eder underskrift ). Den prins, till hvars födelse ni der lyckönskar konungen af Frankrike, är redan i stånd att sjelf uttala sin tacksägelse för det deltagande ni täckes uttala för honom. Elisabeth skrattade. Nå,, sade hon, jag måste väl slutligen foga mig efter er, för att få ro. I tre år har jag med tålamod fördragit att blifva plågad om denna underskrift. Nu är mitt tålamod slut, jag skall skrifva under för att blifva er qvitt och befriad ifrån denna börda. Gif alltså hit den olidliga pennan, men först, skänk i åt mig ett glas malvasier och håll det tillreds, att jag har något att stärka mig med efter fullbordadi arbete.n Och suckande tog Elisabeth pennan och målade långsamt och ängsligt sitt namn under det tre år gamla lyckönskningsbrefvet. Se så, sade hon, bortkastande pennan, då det svåra arbetet var fulländadt, se så, nu får ni icke på länge plåga mig med sådant der, och i dag har jag väl förtjent att upplefva en rätt förnöjsam afton. Ingenting mer om göromål; nej, nej, icke ett ord mer derom! Jag vill icke låta förbittra dessa sköna stunder genom edra dumheter. Bort med dig, Bestuscheff; man kalle hit min fältmarskalk, furst Razumovsky. ) Manstein, Memoires, vol. 3, pag. 98.