er sin motgång vid Isti-Su koncentrerade han sin j tyrka vid Maschurtup, i det han fortfor ait bota Kusykska högslätten. Men sedan våra generalers kloka ch snabba dispositioner öfvertygat hozom om omöjgheten att företaga nögot från depaa sida, och bans on Kasy-Mshomet, ånyo tillbakaslagen vid Netkoj, : lifvit tvungen att i största hast draga sig till samingsplatsen vid Maschurtup, blefvo alla der beintliga i. karor d. 11 Okt. ätersända till sina hemvist. LITTERA TUR. I. Ajhandlingar hörande tll läran om krediten. ! Af J. J. Nordström. Stockholm, P. A.j Norstedt Söner, 1853. 2. Om Krediten och Bankväsendet. Af Ch. Coquelin. Öfversättning. Med tillägg af G. Lallerstedt. Stockholm, Joh. Beckman, 1834. 3. Statsekonomisk Öfversigt af Sverges penningväsende, jemte Förslag till reform af detsamma. Af C. A. Agardh. Carlstad, Carl Kjellin, 1854. (Forts. fr. n:o 8.) Vi hafva seti hvilken kraftig häfstång för befordrande af ett friskt och lifligt varu-utbyte myntet är, cch huru dess användande vid bytena ull en betydlig del undanrödjer de svårigheter, som göra det direkia bytet odugligt att begagnas som medel för produkternas omsättning. Myntets användande vid bytena utgör således ett stort steg till lösningen af cirkulationens problem; likväl icke det sista. Ännu återstår ett steg att taga, innan varuutbytet i samhället verkställes med den lätthet, att det fullkomligt uppfyller sn uppgift och lemnar ingentiog vidare öfrigt att önska. Vi vilja i korthet antyda, dels de hinder som, äfven efter myntets användande som bytesmedel, göra varu-utbytet mindre lNlifligt än önskligt och nödigt är, dels ock det sätt och de medel, hvarigenom dessa hinder undanrödjas. Myntets nytta låg, enligt hvad vi i det föregående visade, just deri att det me begärlighet emottogs i utbyte för alla andra varor af huru olika slag de ock måtte vara. Den som eger myntvaran i sia hand, sade vi, behöfver ej söka vidt och bredt omkring för att finna en producent som är villig att emottaga henne i utbyte för sina produkter. Ja väl, den som eger myntvaran i sin hand; men den det icke har, den som väl har egna produkter i öfverfiöd att erbjuda i utbyte för hvad han önskar och behöfver, men icke har den allmänna bytesvaran, myntet, — för honom är det återigen omöjligt att tillbyta sig hvad han behöfver, för honom är det sarama förhållande, som om myntet ännu icke funnes såsom allmänt bytesmedel, som om det direkta bytet ännu vore det enda sättet att åvä gabringa varu-utbytet i samhället. Det är fö honom omöjligt att genom köp komma i be-. sittning af hvad han åstundar, och nära nog lika omöjligt att genom dyte få sitt behof afhjelpt. Varu-omsättningen blir således härigenom uppehållen i sin jemna och oafbrutna gång; det uppkommer ett stillestånd i cirkulationen, som i mer än ett hänseende verkar menligt. Man bör nemligen erinra sig, att varuomsättniogen har ett dubbelt ändamål: dels att tillföra konsumenterna sådana produkter, som redan äro färdiga för den slutliga förbrukningen och derigenom tjena att omedelbart tillfredsställa Något behof, dels alt öfverfiytta från den ene producenten till den andre sådana produkter, som af den förre ej lemnas i sitt fullfärdiga skick, utan af honom öfverlemnas till ytterligare bearbetning af någon annan, som måhända i sin tur afsätter dem tili en tredje, innan de erhålla den form, hvarunder de äro tjenliga att omedelbart tillfredsställa något bebof. Ur hvilkendera synpunkten man ock betraktar saken, är det af den högsta vigt att varuomsättmngen icke af några hinder under längre eller kortare tid uppehålles. — I förra fallet afstannar konsumtionen (och denna är i visst hänseende det samma som lifvet), i sednare fallet är den närmaste följden produktionens afstannande. Men hvarje afbrott i produktionens jemna och oafbrutna gång är för samhället en ren förlust; det ställer samhället på en lägre ståndpunkt i afseende på allmän och enskild välmåga än det under ett motsatt förhållande kunnat uppnå, det bidrager i sin mån att göra samhället fattigare än det annars kunnat vara. Hvarje band, som trycker och tillbakahålle cirkulationen, verkar derför äfven hämmande å varuproduktionen och det allmänna vil ståndet. Ingenting kan således vara angelägnare, än att såvidt möjligt är, undanrödja de hin der, som lägga sig i vägen för produkterna: fria och lifiiga cirkulation. Och då dess hinder, i sin allmänhet tagna, äro af en två faldig art, nemligen dels sådana som uppe T hålla och försvåra produkternas förflyttning I från ett ställe till ett annat, dels sådana son hämma deras förflyttning från en egare till e annan, så följer deraf att båda dessa ange lägenheter böra vara föremål för lika mycke! uppmärksamhet. Det förra vinnes medels Å förbättrade kommunikationsanstalter, det sed nare genom ett väl ordnadt bankväsende Båda verka, hvar på sitt sätt, för samma mål nemligen produkternas fria och obehindrad lutbyte. Också finner man, att de länder son hunnit längst i rikedom och allmän välmåga egnat den största omsorg så väl åt den ena som den andra af dessa båda angelägenheter Men — vi hafva här kommit att vidröra åt skilligt, som först genom det följande bli rätt klart. Såsom af det ofvan anförda visar sig, lig ger myntets olämplighet som allmänt bytes medel egentligen icke så mycket i det sjelf i någon detsamma inneboende egenskap, ge a bullan dat svara till hytoecemedel mindr