Furstinnan Dasckow hade sagt sannt, Elisabeth hade alldeles ingen vilja mer; hon lät Bestuscheff regera och sig sjelf beherrskas af sin gemål, Razumovsky. Hvad dessa begge åstundade, det gjorde hon med glädje, förutsatt likväl att det icke var något arbete som fordrade ansträngning. I denna enda punkt hade hon en egen vilja, som jernfast satte sig emot deras. Jag har icke blifvit kejsarinna för att arbeta, utan för att njuta lifvet, sade hon. Förskonen mig alltså från edra underskrifter. I Jag skrifver icke mer under någonting, ty min hand är icke van att hålla pennan, och I bläcket fastnar mig på fingrarne, hvilket är ganska ovärdigt en kejsarinna. Det är blott en enda underskrift jag i dag bönfaller omp,, sade Bestuscheff, framräckande ett bref. Blott i detta enda fall haf den höga nåden att göra ett undantag, i det ni undertecknar denna skrifvelse till konung Ludvig den femtonde af Frankrike. Hvad har jag att skrifva till denne konung af Frankrike?, frågade Elisabeth förtretad. Hvartill skall det tjena? Det är längesedan han skickade mig några nya klädningstyger, ehuru han bör veta att för en kejsarinna icke gifves något vigtigare, än en praktfull, ständigt omvexlande toilette. Hvarför skall jag då skrifva till konungen af Frankrike? Ers Majestät, det handlar här om en enkel höflighetsakt, sade Bestuscheff enträget bedjande, en höflighetsakt, hvars försummande kan ådraga oss de största obehagligheter, ja kanhända till och med ett krig. Betink, ers majestät, ert rikes väl, ert folks frid och lycka, och underteckna detta bref.n Men hvad innebåller det då som är så vigtigt? frågake czarinnan förvånad. Jag pöminner mig att ni redan i långa år plågat mig dermed.n